När nuvarande regering tog bort den övre gränsen i sjukförsäkringen (365 dagar) kunde man tro att den försäkringen som alla också betalar skulle fungera bättre. Istället har det blivit sämre.

Efter att en person har varit sjukskriven i 180 dagar måste hen bevisa att hen inte kan komma tillbaka till sitt ordinarie arbete till 100 procent inom 365 dagar. Om detta inte kan bevisas skall personen i stället söka tjänstledigt från sin arbetsplats och skriva in sig på arbetsförmedlingen.

Att på fullaste allvar tro att någon arbetsgivare skulle vilja anställa en svårt skadad person före en frisk är en utopi. Istället bekostas den sjukskrivna av A-kassan och Arbetsförmedlingen.

I Försäkringskassans direktiv sägs det att den som är över 25 procent handikappad också är berättigad till full sjukförsäkring efter 180 dagar. men hur ska något sådant kunna bevisas när varken utredning eller rehabilitering utförs eller tas ansvar för?

Att bedömningen görs av en ”medicinskt kunnig” istället för en utbildad läkare talar för sig själv. 180 dagar är dessutom alldeles för kort tid i förhållande till den situation som råder i vården nu.

Att säga att antalet sjukskrivna har rasat de senaste året bara för att de sjukskrivna blir utförsäkrade och hamnar hos arbetsförmedlingen år nog inget man ska vara stolt över. Problematiken återstår.

Vad som skulle behöva ändras på:

  1. Gränsen 180 dagar inte skall vara bokstavlig utan måste följa den tid sjukvården tar att ge resultat
  2. Rehab och utredning måste ske och tas ansvar för av Försäkringskassan innan personen blir utförsäkrad. Detta skall också stå till grund för bedömning av det procentuella handikappet.
  3. Den enskilde individen ska inte behöva bevisa att hen är sjuk för att få ersättningen efter 180 dagar. Detta ansvar borde ligga på Försäkringskassan.