Kanske vi inte ska bry oss om de ljuvliga drömmar Hasse Alfredsson och Tage Danielsson sjöng om och som Daniel Suhonen skriver om i senaste numret av Sekotidningen. Kanske är drömmarna det stora felet med arbetarrörelsens tillbakagång. Arbetarrörelsen har aldrig varit någon dröm, den har varit och den skall förbli en kamp.

Daniel Suhonen: S-politik med Timbroretorik

Krönika

De som drömmer om arbetarnas kamp är nog mer av skrivbordskämpar som i och för sig är både duktiga och nyttiga för arbetarrörelsen. Men samtidigt blir dessa ett ganska stort problem för oss, de liksom stjäl vår egen kamp.

Vi arbetare tappar kämpargnistan. Vi arbetare blir mer och mera likgiltiga inför kampen om rättvisan. Våra partier, sossarna och vänstern har ju totalt fallit ur ramarna. Vad dessa partier numera representerar är för mig ett stort frågetecken. Frågetecknen gör att folk, vanligt arbetande folk, tröttnar på allt dravel och glappande käftar.

Där står vi nu. Vi är besvikna och uttråkade på deras löften som för det mesta rinner ut i sanden. Via dagspressen får jag en uppfattning om vad felet med kamprörelsen är. Det är sällan någon arbetare skriver om arbetarrörelsen. Det händer visserligen då och då, men väldigt sällan.

Tidningen Situation Stockholm har då och då bra skrivna artiklar som berör de vanligas situation i samhället. Jag gjorde en test och köpte tidningen Arbetaren här om dagen. Snygg i fint tryck, men följde trenden. Totalt ointressant för en vanlig knegare. Visserligen bra artiklar men ändå samma typ av ämnen som vi kan läsa i alla andra tidningar. Inget fel med det, men väääldigt vanligt och inte ett dugg om arbetarklassens vinna eller försvinna.

Vi kan inte förlita oss på andra. Vi måste börja kämpa och knyta nävarna som förr i tiden, starta om kampen från början. Facket måste ta tag i ungdomarna, lära dessa vad en arbetarrörelse är för något. Ni yngre, lyssna på de äldre, försök förstå vad som menas med klasskamp. Klart är att fackföreningarna tappar medlemmar och det är förståeligt, facket är för tamt, måste bli som förr.

Vakna ni äldre knegare, fostra ungdomarna redan från början. De äldre och erfarna måste hjälpa facket att få nya medlemmar. När jag började på byggen fick man en fet smäll eller en spark i häcken om man inte var med i facket. Morsan och farsan tvingade mig att gå med i facket. Det var självklart på den tiden. När vi byggde Forsmarks kärnkraftverk kom facket ut väldigt ofta, bara för att ”peppa´´ oss och se till att alla gubbar var anslutna till facket.

Det är jäkligt bra att kämpar som Daniel Suhonen hjälper oss i kampen. Men, bara för att de som har skrivandets gåva hjälper oss, får vi andra inte slappa till och inte hjälpa till med vår egen kamp. Fördelen med facket är oerhörd, inte bara ekonomiska fördelar. Ett klent fack får klena medlemmar som inte kan stå emot överheten. Ett klent fack ger ett klent och vilset land.

Det starka facket står för jämlikhet och trygghet för alla människor.