Passiv förvaring och att förhindra rymningar. Det blir vår huvuduppgift på förvarsavdelningen inom Migrationsverket, om inte anslagen ökar så att de täcker behoven. Verksamheten kastas 75 år tillbaka i tiden.

I skrivande stund är underskottet inom förvarsavdelningen beräknat till 70 miljoner kronor för budgetåret 2019. Ett arbete pågår för att med besparingar komma tillrätta med underskottet. Något som får stora konsekvenser:

Fler förvarstagna i befintliga lokaler men lägre bemanning. Anställningsstopp, övertidsstopp och vikariestopp som tvingar fram kameraövervakning och stängsel. Det blir inte några aktiviteter nattetid för de förvarstagna, inga möjligheter att röka nattetid, inlåsning i korridor nattetid, begränsad rörelsefrihet. Förvarsplatserna blir färre (86 platser försvinner) och det finns inte utrymme för någon grundutbildning.

Seko Migrationsverket vill uppmärksamma justitieministern på att om de ekonomiska förutsättningar som används som underlag inför planeringen inför 2020 -2022 blir verklighet, så kommer det vara mycket liten skillnad på den verksamhet som bedrevs 1944 i Rengsjölägret utanför Bollnäs och verksamheten inom dagens förvarsavdelning.

Bakgrund

Seko Migrationsverket vill uppmärksamma justitieministern på att om de ekonomiska förutsättningar som används som underlag inför planeringen inför 2020 -2022 blir verklighet, så kommer det vara mycket liten skillnad på den verksamhet som bedrevs 1944 i Rengsjölägret utanför Bollnäs och verksamheten inom dagens förvarsavdelning.

Att frihetsberöva utlänningar är ingen ny företeelse i konungariket Sverige, detta har pågått sedan början av andra världskriget. De första slutna förläggningarna där civila utlänningar låstes in startades i mars 1940 efter beslut av den svenska samlingsregeringen. Genom beslut av socialstyrelsens tjänstemän kunde civila utlänningar frihetsberövas i förvar utan rättegång och på obestämd tid. Denna metod att sätta utlänningar i förvar utgjorde ett stort avsteg från principen habeas corpus ”den som tar en person i förvar skall tala om varför” rätten att få ett frihetsberövande prövat i domstol. Den högst ansvariga tjänstemannen för de slutna förläggningarna/förvaren var Tage Erlander (statsminister 1946 -1969) ansvaret för att frihetsberöva utlänningar tillhörde socialstyrelsen mellan 1940 – 1944 där Tage Erlander var statssekreterare.  Regeringen införde möjligheten att ”omhänderta utlänningar i förläggning” vilket innebar att omhänderta utlänningar utan rättegång i slutna förläggningar. Det infördes även en möjlighet att ”taga utlänning i förvar” vilket innebar att sätta dem i en fängelsecell på oviss tid utan rättegång.

1:a Oktober 1997

De slutna förläggningarna/förvaren övertogs av Statens Invandrarverk 1997 från den tidigare huvudmannen Polismyndigheten. Regeringen uttalade sig vid verksamhetsövergången på följande sätt ” De utlänningar som tas i förvar enligt utlänningslagen bör i princip vistas vid särskilda anläggningar som drivs av Invandrarverket. Bakgrunden till att försvarsinstitutet tillgrips är att myndigheterna vill försäkra sig om att utlänningen är tillgänglig.  Detta ställer naturligtvis särskilda krav på de lokaler där den förvarstagne vistas, liksom på den verksamhet som bedrivs där. Förvarslokalerna bör dock utformas på ett sådant sätt att de så långt möjligt överensstämmer med de lokaler som finns på mottagningscentra som Invandrarverket driver. Skillnaden mellan en förvarslokal och ett mottagningscenter bör således vara att de som hålls i förvar åläggs restriktioner för sin rörelsefrihet”.

Ett ärende initierades av fackförbundet Seko angående verksamhetsövergången (AD 1999 nr 21) där Statens Invandrarverk med stöd av förarbetsuttalandena till 1997 års ändring av utlänningslagen uttalar sig om den nya verksamheten på följande vis ”Statens Invandrarverk har sett som sin främsta uppgift att förändra förvarsverksamheten från en tidigare starkt polisiärt präglad verksamhet med huvudsaklig uppgift att hålla utlänningarna inlåsta till en förläggningsliknande verksamhet med den enskildas behov i centrum. Den förvarsverksamhet som bedrevs av polismyndigheten kännetecknades av passiv förvaring där det gällde att se till att de förvarstagna inte rymde.

Nuläge

Totalt hade Migrationsverket 417 förvarsplatser vid 2018 års utgång Åstorp, Göteborg, Flen, Gävle, Sthlm (Märsta). Beläggningen på samtliga platser under 2018 har legat i princip på 100%. Behovet av förvarsplatser uppskattar myndigheterna (Polismyndigheten samt Migrationsverket) vara de närmaste åren mellan 1000 -1200 förvarsplatser. Att bedriva förvarsverksamhet är dyrt, den genomsnittliga kostnaden per plats är 1,4 milj. Polismyndigheten använder i dagsläget ca 80 % av de befintliga förvarsplatserna och Migrationsverket de övriga 20 %. En beläggningsgrad som under långa perioder är nära eller i höjd med 100% innebär högre risker i arbetet på förvaren. 

Förvarsverksamheten idag, präglas ett mycket stort fokus på säkerhet. Mycket av arbetssättet inom avdelningen har sitt ursprung från Kriminalvården.

I Migrationsverkets planeringsförutsättningar 2020 – 2022 så framgår att förvaren tilldelats ekonomiska ramar enligt följande 2020 – 495 milj. 2021 – 495 milj. 2022 – 495 milj.  

Verksamhetens behov är under samma tid 2020 – 835 miljoner (617 platser), 2021 – 907 miljoner (617 platser), 2022 – 907 miljoner (617 platser).

Skillnaden mellan planeringsförutsättningarna och verksamhetens behov växer alltså, från dagens 70 miljoner kronor till 412 miljoner år 2021. Så mycket är omöjligt att spara utan att det innebär stora konsekvenser för såväl anställda som förvarstagna.