De senaste 25 åren har präglats av politisk ”lekstuga” med bolagisering och total uppsplittring av gamla SJ och en misslyckad avmonopolisering/avreglering av järnvägsmarknaden. När vi analyserar nedbrytningen av Sveriges järnvägssystem och dagens kris utifrån decenniers faktamaterial, inklusive aktuella rapporter från Riksrevisionen, och med vår erfarenhet av tågtrafik och infrastruktur ser vi följande:

Vid den kraftiga omorganisationen vid bildandet av Trafikverket försvann mycket kompetens. En kapacitetsutredning gjordes för att motivera ökad vägtrafik, flyg och sjöfart trots klimatkris och hotande oljebrist.

Trafikverket använder nu ekonomiska styrmedel som höjda banavgifter för att begränsa tågtrafiken. Trafikverket utvecklar elvägar så de långväga lastbilarna kan öka på bekostnad av godstågen. De stoppar tågtrafiken flera dygn när det blåser, snöar, regnar eller är för varmt medan vägtrafiken fungerar. De stänger misskötta regionala banor eller paniksänker tågens hastighet långa sträckor med ofta ohållbara skäl och besöker företag för att få dem att sluta med tågfrakt och börja med lastbil i stället.

Banor har lagts ner på fel grunder under mer än 50 år. Nu är det dags igen, denna gång med hjälp av hårt vinklade långtidsplaner och åtgärdsvalsstudier som är värre än Transportrådets nedläggningsutredningar på 1980-talet.

Bildandet av det affärsdrivande tågtrafikverket SJ och av Banverket 1988 var inledningen på rena slakten av SJ med svindlande ekonomiska transaktioner och till slut rena skalbolagshärvan då SJ tömdes på alla sina tillgångar. Inte ens tågen fick SJ behålla utan de såldes till främst amerikanska pensionsstiftelser för avancerad skatteplanering då tågen leasades, releasades, leasades, releasades flera gånger fram och tillbaka över Atlanten.

Staten bildade 2001 separata vinstdrivande företag av SJ:s olika underordnade servicefunktioner till tågtrafiken och för ett par år sedan ett ”supervägverk” som alla överordnats tågtrafiken. Detta skapar usel ekonomi och hindrar rationell drift och utveckling av järnvägen som kan liknas vid en komplicerad tillverkningsindustri som måste hållas samman för att fungera.

Staten har avreglerat järnvägsmarknaden så att man fått både vilda västerndrift av tågtrafik och banunderhåll, sovjetisk planhushållningsbyråkrati och mindre ”verkstad” för pengarna.

I många decennier har också stationer med varma väntsalar, biljettexpeditioner och annan service stängts. Kulturhistoriskt intressanta och vackra stationshus har rivits för höga kostnader. I början av året meddelade så SJ att man skall stänga de flesta resebutiker på de större stationerna runt om i landet.

Staten har ”satsat” ett par miljarder kronor i dagens penningvärde på att lägga ned och riva banor, triangelspår och mötesspår, vilket minskat järnvägens kapacitet och gett ett stelt och störningskänsligt trafiksystem. Det har ihop med ofta misskötta och olämpliga tåg och otillräcklig redundans i tekniska hjälpsystem gett inställda och försenade tåg vilket blir kostsamt för resenärerna, näringslivet och samhället. Alla problem gör dessutom att alltfler kunder flyr tågtrafiken.

Bildandet av Trafikverket hotar att bli dödsstöten för järnvägen. Verket har fått ett för en myndighet omöjligt politiskt uppdrag när det gäller att välja mellan väg och järnväg. Trafikverket har inte heller uppgiften att restaurera järnvägssystemet och saknar dessutom kompetens för detta.

En kriskommission med extraordinära befogenheter som kan koncentrera sig på järnvägens problem krävs. Regeringen bör bland annat kalla in experter från fungerande ”järnvägsländer” för att klara en nödvändig omstrukturering av hela järnvägssystemet.

Sven Jernberg, väg- och vatteningenjör, fd VD Inlandsbanan AB

Hans Albin Larsson, historiker , professor vid Högskolan i Jönköping

Sven-Olof Nehrer, fd VD TGOJ Trafik, fd ordf Branschföreningen Tågoperatörerna

Åke Nilsson, fd VD ASEA Traction AB, fd viceVD ABB Transportation Systems Gmbh i Mannheim

Lars Pålsson-Syll, nationalekonom, professor vid Malmö Högskola

Jan Du Rietz, författare till ”trafikpolitik” i NE och boken ”Den totala urspårningen, en studie i tågnedläggningar och demokrati”