Sverige är ett av de länder i världen som har minst konfliktdagar per år. Alla internationella jämförelser visar att arbetsgivare i Sverige i långt mindre utsträckning än i andra länder behöver oroa sig för förlorade arbetsdagar till följd av fackliga konfliktåtgärder. Därför är den föreslagna lagstiftningen opåkallad, och riskerar att innebära kännbara försämringar av svenska arbetstagares möjligheter att organisera sig och agera fackligt.

Ett genomgående tema i regeringens motivering är försäkringar om att ändringarna är av mycket begränsad betydelse, och med mycket begränsade konsekvenser. Lagändringen sägs inte innebära några större förändringar mot hur majoriteten av arbetsmarknadens parter i stort agerar i dag.

Till viss del går förslaget ut på att det som tidigare har reglerats i huvudavtal mellan ett antal fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer imorgon upphöjs till lag, vilket motiverats med att samtliga parter på arbetsmarknaden ska omfattas av samma spelregler. Även om lagförslaget innebär större förändringar än så, finns det anledning att uppmärksamma skillnaden mellan att avtala om något, och att lagstifta.

För det första innebär lagförslaget och dess tillkomsthistoria ett uppbrott från det som har kännetecknat den svenska modellen – att arbetsmarknadens parter genom avtal och överenskommelser reglerar sina förhållanden utifrån rådande maktförhållanden. Regering och riksdag kliver nu in i en situation som hade kunnat lösas vid förhandlingsbordet och/eller via konfliktåtgärder.

Därmed sätter de ett farligt exempel för framtiden. Det kommer att i större utsträckning än tidigare vara lockande för arbetsgivare och fackföreningar att, istället för att komma överens sinsemellan, använda lagstiftning som ett sätt att komma åt motparten när den politiska eller ekonomiska konjunkturen är gynnsam. Det riskerar att öppna för en ”pingpong-lagstiftning” med åtföljande oro på arbetsmarknaden, där arbetsgivare och fackliga organisationer inte vet hur lagen kommer att se ut efter nästa val.

I dag speglar kollektivavtalen de faktiska maktförhållanden som råder på olika delar av arbetsmarknaden. En ökad betydelse av lagstiftning och juridiska bedömningar riskerar att öka avståndet mellan å ena sidan lag och avtal, och å andra sidan det verkliga förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Med en kringskuren konflikträtt riskerar vi att få en situation där arbetstagare bedömer att kollektivavtalsförhandlingar är ett ineffektivt sätt att utnyttja gynnsamma lägen på arbetsmarknaden. Det skulle i sin tur både kunna leda till en minskad organisationsgrad (en viktig garant för den svenska modellen) och till ett ökat antal olovliga konflikter – att alltså öka snarare än minska antalet konfliktdagar.

För det andra har huvudavtalets reglering av konfliktvapnet alltid inneburit risken att avtalet sägs upp, och arbetsgivarna tvingas hantera en motpart med fri konflikträtt. Genom lagförslaget kommer arbetsgivaren att veta att en sådan upptrappning är omöjlig. Detta kommer att försvaga fackliga organisationers förhandlingsposition.

För det tredje innebär lagförslaget en allvarlig inskränkning i svenska arbetstagares föreningsfrihet. Förslaget försvårar drastiskt den fackliga kärnverksamheten för andra arbetstagarorganisationer än de som arbetsgivaren för tillfället har tecknat kollektivavtal med. Det kommer inte att spela någon roll om den kollektivavtalsbärande organisationen organiserar 99, 50 eller bara 10 procent av berörda arbetstagare. Vi delar i viss mån bedömningen att det är problematiskt när flera olika fackliga organisationer konkurrerar inom ett avtalsområde, men vi motsätter oss all statlig inblandning i frågan. En facklig organisations legitimitet ska inte avgöras i domstol, utan via förhandlingars och konfliktåtgärders effektivitet.

Mot bakgrund av dessa invändningar finner vi regeringens lagförslag oacceptabelt. Vi kräver att regeringen avstår från att presentera propositionen för Sveriges riksdag.