Transportstyrelsen som tillståndsmyndighet hade beslutat att Jansson inte var lämplig att fortsätta köra tåg, trots att arbetsgivaren inte haft något att erinra under alla år. Förvaltningsrätten i Falun har prövat ärendet och ger nu Torolf Jansson rätt att fortsätta sin yrkesutövning.

 

Fallet Torolf har dock upprört människor av alla de slag: Dels är det föräldrar till barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som har en rädsla för att barnen aldrig ska komma ut på arbetsmarknaden. Dels är det personer som säger att de aldrig skulle våga utreda om de har en diagnos om det innebär att de kan mista jobbet.

 

Men också de här gruppernas medmänniskor oroas för vad nästa skäl kan vara vid uppsägning, oavsett yrke. Är det någon med diabetes, hjärt-kärlsjukdomar eller någon annan vanligt förekommande åkomma?

 

Hur många är det rent statistiskt inom den yrkestrafik som kör färjor, flygplan, taxi eller lastbilar som egentligen har en diagnos som till exempel ADHD eller Asperger, men som aldrig prövas? Hur många med chefsbefattningar inom alla branscher – eller för all del politiker – är det som har en funktionsnedsättning av det slaget?

 

Tanken med att få en diagnos, oavsett om man är barn eller vuxen, är i grunden att varje person ska få det stöd som behövs för att kunna leva och arbeta efter sina förutsättningar. Om detta i stället upplevs som en fara för framtiden, med bland annat svårigheter till egen försörjning, har vi tagit flera steg bakåt på den svenska arbetsmarknaden.

 

Jag har ställt frågor till infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, som är ansvarig för Transportstyrelsen, om en diagnos som inte påverkat arbetets utförande kan utgöra grund för yrkesförbud. Jag har också frågat den ansvarige ministern för diskrimineringsfrågor Erik Ullenhag hur dessa ställningstaganden som Transportstyrelsen gjort påverkar grupperna med neuropsykiatriska diagnoser framöver.

 

Ullenhag betonade i sitt svar att det är viktigt att följa utvecklingen så att dessa personer inte utsätts för diskriminering i arbetslivet, och att myndigheten Handisam har en särskild uppgift inom projektet Hjärnkoll för att öka kunskapen om psykiska sjukdomar och psykiatriska diagnoser. Elmsäter-Svärd svarade att bedömningen görs utifrån medicinska bedömningar för säkerhetens skull.

 

Men förtjänar inte alla en individuell bedömning där förmåga mäts mot avsedda arbetsuppgifter? Att få arbeta 100 procent av sin förmåga är något som alla borde ha rätt till.

Torolf Jansson är dessvärre inte ensam om att utsättas för en generell i stället för en individuell bedömning.

 

Transportstyrelsen har tagit rättslig ställning även mot andra personer med neuropsykiatriska diagnoser. Det leder oss till frågan om regelverket verkligen är up-to-date med den möjlighet till medicinering och behandling som finns i dag.

 

I dag har i alla fall Förvaltningsrätten i Falun kommit fram till rätt beslut: Torolf Jansson ska få fortsätta köra tåg; ett yrke han älskar och som han är bra på.