”Ledningen vilse om strejkrätt”
Parternas förslag om begränsning av strejkrätten betyder att arbetsgivarna får ökad makt att välja avtal, något som som försvårar strejker mot dumpning av villkoren, skriver Fredrik Persson, medlem i Citymailklubben.
Mitt förbund skriver i ett uttalande om parternas förslag på begränsning av strejkrätten: ”Ingen inskränkning görs i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder i syfte att uppnå ett kollektivavtal.” Vem som helst som faktiskt läst förslaget vet att påståendet inte stämmer. Faktum är att betydande delar av förslaget riktar sig mot just fackföreningar som vidtar stridsåtgärder i syfte att uppnå kollektivavtal.
Förslaget handlar om fackföreningar som vidtar stridsåtgärder mot arbetsgivare som redan är bundna av ett kollektivavtal för arbetet. Detta gäller varje LO-förbund som behöver strejka mot en arbetsgivare som försöker dumpa villkoren genom att välja ett billigare avtal, så kallad avtalsshopping.
Dagens strejkrätt ger LO-förbund i ett sådant läge en bred rätt att vidta stridsåtgärder för att kräva ett eget avtal som ska gälla medlemmarna på arbetsplatsen. Svenskt Näringsliv har länge ämnat undanröja denna rätt via begränsningar av strejkrätten.
Många skrivningar i förslaget betyder att arbetsgivarna kommer att få ökad makt att välja vilket avtal som ska tillämpas på arbetsplatserna och försvåra för exempelvis LO att strejka mot sådan dumpning av villkoren.
Förslagets paragraf 41d i Medbestämmandelagen innehåller fyra punkter om situationer när arbetstagare inte får vidta stridsåtgärder mot arbetsgivare som redan är bundna av kollektivavtal. Punkt 1 säger att stridsåtgärder för andra ändamål än kollektivavtal är otillåtna. Möjligtvis är detta den enda mening i lagtexten som stämmer överens med Sekos påstående. Men om man läser kommentaren till lagtexten finner man dock snabbt att inte ens den meningen styrker Sekos ståndpunkt: i själva verket handlar också denna begränsning om krav på avtal.
Förslaget ger AD mandat att bedöma huruvida ett konkret krav på kollektivavtal från en fackförening faktiskt är ett krav på avtal, om det är seriöst menat och tillräckligt normalt på svensk arbetsmarknad. Skulle AD anse att kravet är onormalt eller egentligen inte seriöst kan stridsåtgärden dömas ut som otillåten. Så punkt 1 betyder att även om ett strejkvarsel konkret är krav på kollektivavtal kan stridsåtgärden vara otillåten.
Punkt 4 innebär den allvarligaste begränsningen för fackföreningarnas krav på kollektivavtal. Bestämmelsen säger att en fackförening inte får strejka för krav om vilken rättslig verkan ett kollektivavtal ska få. Om en arbetsgivare har tecknat ett första avtal för att exempelvis avtalsshoppa har ett LO-förbund visserligen rätt att strejka för ett avtal men man har inte rätt att kräva att avtalet ska tillämpas för sina medlemmar på arbetsplatsen.
I praktiken innebär detta, vilket kommentarerna till skrivningen säger, att en arbetsgivare kan gå med på att skriva avtal med den strejkande fackföreningen men att man inte kommer förbinda sig att tillämpa avtalet i helhet. I ett sådant läge kan AD döma ut strejken som olaglig om fackföreningen ändå kräver sådana förpliktelser från arbetsgivaren. Förslaget riskerar minska fackföreningsrörelsens makt vid gränsdragningar och begränsa krav till sådant hängavtal reglerar.
Rätten att kräva avtal för de egna medlemmarna, i en situation då det redan finns avtal, är en av de mest betydelsefulla rättigheterna för svenska fackföreningar. Det är med den rätten Pappers kunde stå emot avtalsshopping på Figeholms bruk 2005 och den rätten erkände likaså AD vid Elektrikernas strejkvarsel på Sector Alarm 2017.
Förslaget fastslår att det redan finns praxis om att det är det första tecknade avtalet som gäller och att andra fackförbund inte har rätten att kräva att det avtalet ska undanträngas. Det är sant: varken Pappers eller Elektrikerna hade rätt att kräva att avtal som var tillämpligt på arbetet skulle undanträngas, i så fall hade AD kunnat döma ut konflikterna som otillåtna. Men de hade rätt att strejka för avtal som arbetsgivarna måste tillämpa för medlemmarna. Den rätten är fullständigt avgörande för LO:s makt att stå emot avtalsshopping.
Riskerna med förslaget om begränsad strejkrätt är så pass uppenbara att Seko känner sig nödgade att ljuga om vad som står i det. Det är anmärkningsvärt. Men det gör också den konkreta analysen från oss medlemmar än viktigare. Det här är vår fackförening och den är värd att kämpa för också i ett läge där ledningen gått vilse.