Jag är inte en person som blir speciellt upprörd, ledsen eller arg utåt så att det syns, jag försöker hålla mig sansad och behärskad för det mesta. Men snart går sprinten även på mig – anledningen är att det i Sverige får dö människor på sina arbeten.

De är kamrater, mammor, pappor, systrar, bröder, söner, döttrar som åker till sitt arbete för att göra det de är anställda för att göra, något som de är duktiga på, något som de brinner för att utföra på ett bra sätt och med yrkesstolthet, men som aldrig kommer hem igen.

Flera gånger de senaste åren har jag varit med på tysta minuter för dem som omkommit i arbetet på grund av olyckor. En tyst minut, några rubriker i tidningarna, är det flera som är inblandade så kanske det även blir något inslag i tv. Är våra liv som arbetare inte värda mer? Det är väl våra kunskaper vi säljer, inte våra liv eller?

De stora arbetsgivarorganisationerna tjafsar om att det inte alls är så många som dör som fackföreningsrörelsen påpekar, istället för att enkelt fastslå att ett dödsfall är ett för mycket och krafttag måste till. Är inte en arbetares liv mer värt än att det skall tjafsas om antalet döda i statistiken?

Stapeldiagrammet över antal omkomna i arbetsplatsolyckor är inte bara en stapel med siffror, bakom varje siffra finns en människa, någon precis som du och jag. Som kanske hade en hämtning av sina barn på fritids efter jobbet, storhandling på ICA i schemat för kvällen, eller ett telefonsamtal hem till sina nära och kära i ett annat land, då man var här och jobbade för att tjäna ihop pengar till sin familj.

Nej vår utländska arbetskraft som är här och jobbar kanske inte finns i statistiken, men dom finns i sina familjers liv, de är kollegor, vänner och våra systrar och bröder på en global arbetsmarknad där trygghet, arbetsmiljö, schyssta villkor är ett minne blott. Och istället för att ta rejäla krafttag gemensamt för att en gång för alla stärka upp arbetsmiljön och villkoren för alla oavsett vilken arbetsplats eller land man kommer ifrån, så diskuteras det om statistiken är rätt eller fel.

Ja den är fel, riktigt jäkla fel. För det borde vara siffran noll i kolumnen över döda på våra arbetsplatser. Dit kommer vi bara om det ställs krav, utbildas, satsas på inspektioner och lagstiftas om en nollvision där en god arbetsmiljö i alla led, riskbedömningar på alla nivåer och ansvar är ledorden. Det är först när arbetstagarnas liv och säkerhet hamnar överst på dagordningen som vi faktiskt kan nå siffran noll, istället för att bara prata om den.

Det handlar inte om att förbjuda vinster, det handlar om att se oss som resurser och inte en förbrukningsvara. Arbetsmiljön får vi aldrig förhandla bort, den skall vi bara förbättra. Det är med en klump i magen jag skriver att jag tänker på alla inblandade och deras anhöriga i deras svåra situation, för innerst inne vet jag att det inte är sista gången detta sker.

Vi strejkar om våra löner, men det kanske är dags att vi strejkar för våra liv och en säker arbetsmiljö, för om vi inte kommer hem efter jobbet så har vår lön ingen betydelse. Det är nu, inte imorgon någonting måste göras och det är tillsammans vi skall göra det.