I måndags, den 23 juli, gick lastfartyget Makassar Highway på grund utanför Loftahammar. Jag har läst lite om folks funderingar om varför ett fartyg som Makassar Highway kan gå på grund och hur det kom sig att besättningsmän ombord var fulla. För en gångs skull har jag rätt bra koll, inte på hur olyckan exakt gick till men på grundorsaken till att den här typen av olyckor kan hända på den här typen av fartyg. Den tänkte jag nu förmedla.

Makassar Highway går i så kallad feedertrafik, med last av personbilar, lastbilar och andra maskiner som rulla av och på för egen maskin. Fartyget har tyska ägare, det är flaggat i Panama, försäkrat i Storbritannien och klassningssällskapet som utfärdar nödvändiga tillstånd och certifikat är från Japan. Besättningen kommer från Ryssland, Ukraina och Filippinerna. De är anställda via en bemanningsfirma på Cypern.

Hyffsad mix va? Allt noga uträknat för att kontrollen ska vara så obefintlig som möjligt. Besättningen är ombord mellan sex till tio månader i sträck, ibland längre. De är sedan hemma en till två månader och är då arbetslösa. En matros eller en kock har en lön på 10 000 till 14 000 kronor, det kanske inte låter så illa, men lägg till då att de arbetar tio till tolv timmar varje dag, sju dagar i veckan.

Varför super de då? Jo, för att dämpa tristess och för att få utlopp för sina känslor, det är två orsaker. Det finns ingen som helst HR eller personalpolitik ombord. Alkoholrehabilitering och kompetensutveckling är ord som inte heller finns.
Om du berättar att du har problem, då får du inte komma tillbaka sedan du jobbat dina månader och du riskerar också att bli svartlistad av bemanningsbolagen. Det finns 100 000-tals arbetslösa sjömän i forna Sovjet som bara väntar på att ta jobben. I det läget säger man inte ifrån eller ber om hjälp. Och är man ombord i nio månader men bara får lön för sju, så säger man heller inte ifrån, lite svinn får man räkna med som sjöman på den här typen av fartyg.

Många gånger har besättningen svårt att kommunicera med varandra på grund av språkförbistring. För tro inte att det sitter någon på Cypern och tänker att de ombord ska få till en samvaro eller ett bra arbetsklimat. Nej, det finns bara en sak, att ha sina certifikat i ordning, sedan är det bara att åka.
En historia som etsat sig fast är fartyget där befälhavaren var ukrainare, överstyrman ryss och maskinchefen prorysk ukrainare. De tre skulle arbeta ihop i fyra månader och då är det nog inte långt till flaskan. Frustration, irritation, ångest måste dämpas.

Hoppas nu att ni fått en bättre bild av den internationella sjöfarten. Det finns värre exempel än detta, men också bättre. Vi Sverige är bättre, de som har svensk flagg är bland de bästa i världen, även fartyg med utländsk flagg som är kontrollerade från Sverige ligger i topp.