Marias pappa lämnades med sin oro
Maria Carlssons pappa blev 55 år. Han drabbades av en djup depression och tog sitt liv den 30 januari i år. Jan Carlsson hade under stor del av sitt liv arbetat med att bygga och underhålla vägar för NCC Roads i Västergötland.
När företaget förlorade en upphandling av det driftområde han tillhörde tog han det hårt. Han oroade sig för att bli arbetslös.
Efter några veckor blev han djupt deprimerad, säger Maria Carlsson, Jans dotter.
Han fick till sist behålla sin anställning, men flyttade till ett annat driftområde och fick nya arbetsuppgifter. Det nya arbetet var dock inte anpassat efter hans behov.
Trots att han var svårt deprimerad och att arbetsgivaren kände till detta, fick han till uppgift att ensam åka runt i bil och leta efter skador på vägnätet.
– Han var van att tillhöra en stor arbetsgemenskap där han var en betydelsefull person. Nu hade han telefonen som enda sällskap, säger Maria Carlsson.
Ensamarbetet och bristen på stöd från arbetsgivare och sjukvård försvårade situationen och ledde till att han blev sämre. Till sist orkade han inte längre.
Dödsfallet lämnade familjen i djup sorg, men också med många obesvarade frågor.
Varför gjorde arbetsgivaren NCC Roads inte mer för att anpassa arbetet och arbetstiderna när de visste att deras medarbetarehade en djup depression? När man vet att ensamarbete är riskfyllt för sårbara personer.
Varför fanns ingen rehabiliteringsplan?
Varför hörde ingen av sig från företaget och berättade att Marias pappa varit frånvarande två dagar innan han avled? Han som aldrig uteblev utan att anmäla sjukdom.
Har inte alla arbetsgivare ett ansvar för atthjälpa en medarbetare som blir sjuk, oavsett om det är ett brutet ben eller en depression?
Några konkreta svar från NCC Roads blir det inte i Sekotidningen. Ansvarig platschef vill inte medverka och den regionala personalchefen vill inte kommentera ett enskilt fall.
Sekos huvudskyddsombud säger i en kommentar att han tycker arbetsmiljöarbetet fungerar bra inom företaget. Istället har NCC Roads, efter att Sekotidningen ställt frågor, kontaktat Maria Carlsson och bett om ett möte.
– Jag tycker att det är bra att de kommer upp till Stockholm för att träffa mig, säger Maria.
Företagets personalchef Pierre Abrahams- son, som inte kände Marias pappa personligen, ger i en artikel på nästa uppslag en allmän bild av NCC Roads arbete med hälsofrågor. Men understryker att det inte ska ses som en kommentar till det enskilda fallet.
Frågan om de närmast ansvariga i företaget har följt rutiner och riktlinjer är därmed obesvarad.
Maria hoppas för sin del att alla arbetsgivare ger det stöd som behövs vid psykisk ohälsa. Även NCC Roads.
– Ingen ska behöva hamna i samma situation som pappa. Jag och min bror försökte hjälpa till med det sociala utanför arbetet, och vi utgick ifrån att arbetsgivaren gjorde sin del och sjukvården sin, men så var det inte, säger hon.
Däremot vet hon att arbetskamrater gjorde sitt bästa för att hjälpa honom.
– Men det är svårt för enskilda arbetskamrater att göra något om de inte har organisationen i ryggen, säger hon.
Maria Carlssons berättelse handlar om en far som var plikttrogen och alltid ställde upp för sitt arbete, men som kände sig övergiven och nedvärderad på arbetet sin sista tid i livet.
Under hösten 2012 åkte han iväg till jobbet varje morgon, trots att han knappt klarade att stiga upp. Han satt med på morgonmöten, hämtade sin arbetsbil och körde de dagslånga rundorna som vägvakt.
Det kunde bli många mil bakom ratten, med ensamma lunchpauser och inte en enda kollega att prata med.
– Han gjorde det, körde sin bil, trots att han nästan inte orkade att ta hand om sig själv. Han orkade inte längre städa, han som lärt oss barn hur man gör det på rätt sätt, säger Maria Carlsson när vi ses på Sekotidningens redaktion en sen kväll.
Jan Carlsson hade arbetat på NCC Roads sedan slutet av 1990-talet. De senaste åren med underhållsarbete av olika slag på Trafikverkets driftområde i Ulricehamn. Ett kontrakt som NCC vann 2000.
Det var ett bra jobb, ett jobb i produktionen, brukade han säga. Något han trivdes med.
I Ulricehamn fanns kontor, maskiner, lunchrum. Det var en ”riktig” arbetsplats med flera anställda och mycket att göra. Han kände sig behövd och hade en stark tilltro till att han tillhörde gänget.
Tidigare i livet hade Jan byggt broar åt Vägverket, stora betydelsefulla uppdrag, som han var stolt över.
– Men brobyggandet hade negativa sidor.Som att vara borta från familjen under långa perioder. Det gjorde att han bestämde sig för att återgå till ett vanligt vägjobb, säger Maria Carlsson.
Hösten 2011 var verksamheten i Ulricehamn ute på anbud och det var från början osäkert om NCC skulle vinna kontraktet igen.
– Pappa blev mycket orolig för att han skulle bli av med sitt arbete, säger Maria.
I mars 2012 stod det klart att kontraktet var förlorat och risken fanns att alla skulle sägas upp. Det blev aktuellt att söka nytt arbete och Maria hjälpte till att skriva cv och flera jobbansökningar.
– Det var inte enkelt. Det var länge sen han sökt ett arbete och han var väldigt nervös över hur det skulle gå.
Det blev ingen ny arbetsgivare. Efter sommaren 2012 flyttade han med NCC till ett annat driftområde i regionen, Vårgårda/ Herrljunga. Vid den tidpunkten hade depressionen fått ett starkt grepp om honom. All oro och ångest han haft inför förändringen och det nya jobb han erbjöds, att åka runt i bil och inspektera vägar, hade förstärkts av och förstärkt sjukdomen.
Flytten innebar en stor omställning, arbetsmiljö och arbetsinnehåll förändrades radikalt.
– Pappa skulle rapportera men inte utföra något underhållsarbete själv. Han såg inte sitt värde på arbetsplatsen med det nya jobbet. Att inte själv vara skapande var väldigt knäckande för hans yrkesidentitet. Det var något han hela tiden kom tillbaka till.I Ulricehamn hade de varit ett gäng som åt lunch tillsammans, pratade och arbetade sida vid sida.
I Vårgårda/Herrljunga var arbetsstyrkan mer utspridd. Arbetskamraterna sågs i regel på morgonmöten, det kunde vara allt.
– Istället för människor ser jag mobilnummer, sa han.
Under den här perioden tog arbetsgivaren, enligt Maria, inga seriösa initiativ för att hitta arbetstider eller arbetsuppgifter som kunde underlätta en rehabilitering.
Arbetsledare hade skjutsat honom akut till vårdcentralen under sommaren 2012 och ledningen måste ha känt till hur dåligt han mådde.
– Han var själv osäker på sin arbetsförmåga och hade framfört det, säger Maria Carlsson, ändå hände inget.