Leena har ett riskfyllt men vackert arbete på hög höjd

Inga djur är synliga i hagen. Vi kryper genom elstängslet och går försiktigt fram till stolpen som fälttekniker Leena Laaksonen planerat att klättra upp i. Hon ser att luftkabeln som ska kontrolleras ligger ner bland träd och murstenar.

Kan fälla träd

Det blir för mycket jobb att sätta upp den just nu, konstaterar Leena, och kollegan Viktor Pahlmark håller med. Om träd ska fällas är det något som markägaren måste utföra.

– Vi kan såga av grenar och ta bort mindre buskar, men inte hela träd som här, säger Leena.

Hon har motorsågskort och kan fälla träd, om det behövs. Och använda kvistsågen, som kan vecklas ut och bli åtta meter.

– Efter stormen Gudrun gick jag i skogen med kvistsågen i månader. Jag gick ner tio kilo, säger Leena och visar hur hon höll sågen högt med huvudet böjt bakåt.

Leena Laaksonen och Viktor Pahlmark är fälttekniker på telekomföretaget Transtema och är placerade i Helsingborg. Transtema tog över verksamheten från Ericsson LSS för ett drygt år sedan. Verksamheten täcker hela södra Sverige. Transtema utför service på såväl kopparnätet som fibernät och bygger fiber.

Luftledningar

Luftledningen i hagen i Östra Ljungby tillhör Telia Skanova, som är Transtemas största kund. Betydande delar av Skanovas telenät på landsbygden här omkring är av den äldre modellen, det vill säga koppartråd. Antingen nedgrävd eller som luftledning. Leena sysslar bara med koppar.

Kunden som felanmält sitt fasta telefon­abonnemang, och vars kabel Leena ska kolla, bor i huset en bit bortom hagen, kanske hundra meter fågelvägen. Luftkabeln går in i huset vid ett fönster på övervåningen.

Att kabeln ligger på marken betyder inte att den
är ur funktion, den har bara fallit ner, förklarar Leena och Viktor. Felet finns nog i skarven där kabeln är fäst vid stolpen, tror hon. Så hon måste upp.

Efter att ha kontrollerat att stolpen är hel och rak – skruvmejseln får inte gå in mer än en centimeter i träet och en hård spark visar om den står stadigt – tar Leena på sig klätterskorna.

Selen tog hon på sig redan vid bilen. När hjälmen är på börjar hon lugnt klättra. Hon lägger livlinan runt stolpen och fäster den sedan i selen. Linan ska förhindra att hon faller baklänges.

– Vi går kurs regelbundet för att lära oss att göra rätt om någon faller. Ofta är vi två, men det är inget krav. Jag har ett larm som ska meddela arbetsgivaren om jag blir hängande upp och ner. Eftersom vristerna bryts vid ett fall blir man medvetslös nästan omedelbart.

Säkerheten viktig

Leena har hittills klarat sig. Viktor halkade en gång men lyckades häva raset precis ovanför marken.

Jag har ingen lust att möta vildsvin eller få fästingbett

– Det gick så oerhört snabbt. Stolpen var sliten och skorna fäste inte tillräckligt, säger han.

Säkerhetstänket finns där i bakhuvudet, och servicechefen Magnus Viebke säger att han sätter säkerheten högt på sin prioriteringslista. Det finns rutiner och instruktioner som alla ska följa, liksom skyddsutrustning.

Om det slarvas är det inget som Magnus får veta. Han säger att tillbuden är få.

Eftersom teknikerna rör sig i skog och mark en stor del av sin arbetstid är mötet med djur och natur en del av jobbet. En del trevligt och avstressande, som vackra vyer och snälla hundar, annat känns obehagligt.

– Jag har ingen lust att möta vildsvin eller få fästingbett, säger Leena.

Felet på luftkabeln i Östra Ljungby beror, precis som Leena trodde, på en skadad skarv. Solens UV-strålar har tärt på plasten och den trasiga delen måste bytas ut. Det är segt och trögt, hon provar med olika tänger, till sist går det.

Inget mastarbete

Hon klättrar ner med samma lugna steg som hon gick upp. Skorna är vinklade och har vassa taggar som tar tag i stolpen.

En av de största riskerna i jobbet som fälttekniker är just att klättra – i stolpar och numer även i höga master. De som klättrar i master måste alltid vara två.

Leena klättrar inte i master. Hon har fyllt 50 år och får inte gå grundkurs för mastarbete. Den som redan klarat kursen före 50 får dock fortsätta.

Magnus Viebke är noga med att påpeka att koppartekniker som Leena fortfarande behövs i branschen. De är svåra att hitta. Få utbildas. Och långt ifrån alla kunder har gått över till fiber.

Leena är unik även på andra sätt, hon är ensam kvinna bland 25 anställda tekniker. Magnus skulle gärna anställa fler kvinnor eftersom hans erfarenhet är att det bryter dålig jargong till exempel. Samtidigt förväntas kvinnor fortfarande ha ”skinn på näsan” när de arbetar i mansdominerade jobb.

Leena säger att hon trivs med jargongen. Hon har arbetat med män hela sitt yrkesliv, från första jobbet på Teli på 1980-talet, via Flextronics till Transtema. Jobbet har varit detsamma, medan cheferna kommit och gått.

Få kvinnor

Kvinnorna är fortfarande få. Den digitala utvecklingen på jobbet, som går snabbt, hoppar hon delvis över, med chefens goda minne. Leena arbetar som hon alltid gjort, med block och penna till exempel, när hon beställer material till lagret.

Utanför det kombinerade kontoret och lagret syns en av de mer dolda riskerna med jobbet. I en container ligger delar av de blykablar som teknikerna bytt ut till plast.

Kablar med en mantel av bly och en insida av papper och koppartråd grävdes ner för nästan hundra år sedan och fungerar fortfarande. Det är först när de går sönder som de tas de upp, om det är lönsamt.

Bly kan redan vid mycket låga doser ge skador på nervsystemet och personalen kontrolleras regelbundet.

I Östra Ljungby finns blyet kvar. Dagens andra uppdrag, att ta reda på varför lantbrukare  Martin Olsson inte har någon telefon eller tv, leder fram till en blykabel. Om den behöver bytas ut vet inte Leena och Viktor förrän grävmaskinen öppnat marken och det blir inte i dag.

Martin Olsson är nöjd med sitt fasta abonnemang.

– Det fungerar bra, även internet, säger han och klappar om Steve, familjens hund.

Leena Laaksonen sätter sig ner på huk och klappar Steve. De finner varandra.