Forskning visar att påkörningsolyckor har en långvarig påverkan på lokförare. Ofta rör det sig om trötthet, sömnproblem, ångest, depression.

–Kvinnor drabbas i större utsträckning av posttraumatiskt stressyndrom än män. Jag tror inte att man är så säker på varför, men det kan ha att göra med psykosociala faktorer eller faktiskt fysiologiska skillnader, eller en kombination, säger Camilla Siotis Ekberg, universitetsadjunkt i psykologi vid Högskolan i Kristianstad.

Reagerar värre på stress efter olycka

Hon ingick i en forskargrupp ledd av Valdimar Briem vid Högskolan i Kristianstad, som 2007 presenterade en studie om dödsolyckornas psykologiska och säkerhetsmässiga effekter.

En slutsats var att lokförare som varit med om en dödsolycka reagerar värre på stressande händelser senare i livet, jämfört med förare som inte varit med om en olycka. Det är något som kan hålla i sig i mer än ett decennium eller längre, enligt studien.

–De som hade låg eller medelhög stress rapporterade däremot inte mer negativa reaktioner än de förare som inte hade varit med om en dödlig olycka, säger Camilla Siotis Ekberg.

Behövs mer uppföljning

Studien är en av få som gjorts i Sverige. En annan gäller lokförare som varit med om dödsolyckor i Stockholms tunnelbana. Även den visade att lokförare kan drabbas av posttraumatiskt stressyndrom.

I dag får lokförare träffa företagshälsovården, kamratstöd, samt prata med en psykolog om det behövs. Men studien vid Högskolan i Kristianstad visade att det behövs mer grundlig psykologisk uppföljning för att upptäcka problemen och riktlinjer kring vad man bör tänka på efter en påkörningsolycka.

–Lokförarna borde ha en period där de inte sover borta för att stressaktiveringen ska kunna lägga sig. När studien gjordes nämnde flera lokförare att det inte går på grund av scheman, säger Camilla Siotis Ekberg.

Träffade psykolog två gånger

Nathalie Gustafsson, lokförare på MTR Pendeltågen, hade behövt träffa en psykolog regelbundet och inte bara två gånger efter den påkörningsolycka hon var med om, samt fått mer stöd från arbetsgivaren. Dessutom att någon berättat för henne att det kunde ta månader innan hon själv kunde få besvär. I dag har hon svårt att sova och har upplevt ångest.

–Jag träffade en psykolog två gånger efteråt. Men behövde psykologhjälp flera månader senare också. Jag tycker att man ska kolla av läget ett halvår senare och kanske till och med ett år senare. Det har verkligen inte funnits någon form av återkoppling. Det är bara mina kollegor som frågat mig hur jag mår.