Från vänster Sandra Lundahl, Henry Rosendahl, Johanna Carlsson, Lisbet Christiansson och Joakim Hildingsson. Bild: Stefan Lindblom

Solen skiner på postterminalen i Ättekulla industriområde i Helsingborgs utkant. Trots det vågar sig temperaturen knappt över nollan, i mitten av mars.

I lunchrummet är det tomt, men snart ska lastbilsförarna komma in för rast. Småbilsförarna hinner oftast inte in, eller tar sin lunch någonstans ute på rundan.

Än så länge är det bara Henry Rosendahl och Joakim Hildingsson som sitter där. Joakim är sektionsordförande och Henry är organiserare. Hans jobb går ut på att prata. Prata med medlemmar och oorganiserade om vad de tycker är viktigt, vilka problem som finns och varför de inte tar och engagerar sig lite mer fackligt för att ändra på det som inte är bra. Han är en del av Sekos organiseringsprojekt, som går ut på att just fixa nya medlemmar och få folk att engagerar sig mer fackligt.

Tanken är att han ska åka med postchaufförerna under en dag, hjälpa dem i arbetet och prata, prata, prata. Och det har gått bra.

– I de första fem bilarna jag åkte med fick jag två nya medlemmar, som båda också ska gå facklig utbildning. I två andra bilar var de redan medlemmar, men de ska nu gå utbildning, en av dem har också blivit invald i sektionsstyrelsen. Och den femte skulle sluta på Posten om en månad, säger Henry Rosendahl.

Sedan hände något, oklart vad, som gjorde att han inte längre fick åka med i bilarna. Förhoppningsvis är en lösning på väg så han kan fortsätta åka postbil, men för tillfället är han hänvisad till lunchrummet och telefonsamtal.

– Det blir inte samma sak. Sitter man med en hel dag i bilen kan man ju gå mycket mer på djupet. I fikarummet är det mer folk och stressigare. Och ringer jag hem till folk på deras fritid är jag ju som vilken telefonsäljare som helst.

På lunchen träffar vi tre av dem som Henry lyckats påverka. Det är Sandra Lundahl och Johanna Carlsson som är nyblivna medlemmar och som också ska gå facklig kurs. Och så är det Lisbet Christiansson som redan var medlem, men nu ska gå kurs och har blivit invald i sektionsstyrelsen.

Alla tre vittnar om hur viktigt det var att Henry åkte med dem.

– Hade han ringt i stället hade jag aldrig nappat, säger Johanna Carlsson. Jag säger nej till allt man försöker kränga på mig på telefon. Han åkte med mig och då fick jag upp ögonen för vad facket kan göra. Att man känner att man har någon i ryggen som kan backa en, när man annars skulle stå helt ensam och inte ha kunskaperna.

Hon får medhåll av Sandra Lundahl.

– Om Henry bara hade ringt skulle jag bara kunnat berätta det jag kom på just då. När han åkte med kunde han se saker som inte var ok, men som man inte tänkte på. Och då kunde jag komma på ytterligare saker på det sättet. När han åkte med för att se hur vi arbetar och såg hur mycket som var fel tänkte jag: jaha, nu är det dags att göra något åt det, säger hon.

Många av deras problem är kopplade till stress. Det ska gå fort, alla paket ska vara levererade före klockan fyra. Johanna berättar att hon låter bli att dricka vatten på arbetstid för att inte behöva gå på toa.

– Ett stort problem är att folk jobbar gratis, säger Lisbet. De kommer en halvtimme för tidigt för att hinna med jobbet under dagen. När jag säger åt dem att det inte är deras problem, utan att ledningen ska lösa det, så säger de bara att det är enklare så här eftersom man ändå inte får gehör för problemen. Men om vi ska få någon förändring måste alla ställa upp på att inte ge något gratis, för man får ändå inget tillbaka.

Sektionsordförande Joakim Hildingsson är glad:

– Det är väldigt positivt att det kommer in nya, unga medlemmar som har en annan syn på saker. Facket ska inte vara det där gamla tradiga gubbaväldet där man pinkar revir och inte lämnar sin post förrän man ställer undan tofflorna.

I lunchrummet blir det aldrig någon rusning under Sekotidningens besök. Två chaufförer kommer in, men den ena har bråttom ut på jobb igen så han hinner inte prata. Men Stefan Andersson har tid att sätta sig en stund med Henry och Joakim.

Han är medlem sedan tidigare, men tycker att det är bra med någon som har tid att lyssna.

– Det är positivt att Seko skickar hit någon man kan ta de här frågorna med. Frågan är bara vad uppföljningen blir, och om vi får ta del av den, undrar han.

Henry svarar att han lyfter frågorna som kommer upp i hans samtal med de anställda, till klubben. Och han återkopplar det som händer där.

För Stefan Andersson är lönen och arbetsmiljön de viktigaste frågorna. Han har tidigare arbetat för en privat åkare och var då medlem i Transport.

– Här på posten är lönen flera tusen lägre än med transportavtalet, säger han.

– Jo, vi har lägre lön men vi har i stället flera förmåner, som fria mediciner, fri läkarvård och fler semesterdagar om du jobbat länge, förklarar Joakim.

Sedan var det arbetsmiljön.

– Mina kompisar som går på transportavtalet berättar att de inte får dra pallar manuellt som väger över 500 kilo. Men vi har ibland pallar som väger 700 kilo, och ska du dra 14–15 sådana är du helt slut i ryggen sedan.

Henry förklarar att det är viktigt att inte bara fokusera på att rekrytera nya medlemmar. Det är minst lika viktigt att ta hand om dem som redan är med.

– Om jag bara pratar med de oorganiserade skulle medlemmarna reagera. ”Facket skickar hit en gubbe, men han bryr sig inte om oss.” Så får det inte bli.

Henry kommer också att hänga med postchaufförerna i Malmö under det ettåriga projektet.

På förbundskontoret i Stockholm sitter Karolina Hansen som är projektledare för organiseringsprojektet.

– Det var Transport som började med det här i Sverige. Där fick man väldigt bra resultat. De kom och föreläste för Sekos förbundsstyrelse som nappade på det.

Hon är noga med att understryka att det handlar om mycket mer än att bara rekrytera nya medlemmar, även om det är en viktig del.

– Det handlar mer om organisering, att få igång ett engagemang och skapa fackliga aktiviteter på arbetsplatserna. Det ger förhoppningsvis ringar på vattnet.

Just nu håller hon på att rekrytera en organiserare till Stockholm, också för ett år. Men hennes förhoppning är att projektet ska leva vidare även efter det.

– Jag hoppas att vi ska kunna fortsätta med andra branscher. Jag har till exempel haft kontakter med kriminalvården. Där är de intresserade av vårt arbetssätt.

Eftersom man bara varit igång ett par månader nere i Skåne, dessutom med en del problem, är det för tidigt att göra någon utvärdering.

– Men vi märker ju att det ger resultat och det är väldigt roligt, säger Karolina Hansen.