Tacloban, Filippinerna. Ett år har gått sedan tyfonen Yolanda, eller Haiyan, träffade Leyteregionen på Filippinerna. Med en hastighet på 350 kilometer i timmen är Yolanda den kraftigaste tyfon som någonsin observerats över land.

350 kilometer i timmen motsvarar drygt 97 meter i sekunden. Som jämförelse kan nämnas orkanen Gudrun som drabbade Sverige 2005. Där var medelvindhastigheten som högst 33 meter i sekunden, alltså en tredjedel av Yolandas.

Ödeläggelsen var total, den officiella dödssiffran är knappt 7 000 personer, städer och byar totalförstördes då vind och vatten svepte in och drog med sig allt i sin väg.

Bonbon är 15 år. Han förlorade sin far i tyfonen och har hoppat av skolan för att hjälpa till med återuppbyggnaden av byn. Huset de bodde i är totalförstört och nu bor de med presenningar som väggar och tak i väntan på att det ska bli deras tur att få huset återuppbyggt. tacloban3

Den augustinska nunneorden hjälper till med återuppbyggandet här och det är snart dags för Bonbon och hans mamma att få ett nytt hus.

Nu är han alltså springpojke och hjälper till att tillverka hålblock i betong. De används när husen nu byggs upp igen och ska förhoppningsvis kunna stå emot nästa tyfon.

– Men jag saknar skolan och planerar att börja igen nästa år, säger han.

Han mamma, Christine Badan, berättar att han fortfarande mår dåligt efter pappans död. Men även hon har planer för Bonbons framtid.

– Jag försöker spara ihop pengar så han ska kunna läsa på college, säger hon.

Rebecka Garcia sitter i det lokala folkvalda styret i sin barangay (minsta administrativa enhet i en stad eller kommun), som tillhör staden Palo.

– Här bodde 600 personer, 71 dog. 73 hus blev totalförstörda, och hittills har det byggts 30 nya, berättar hon.

Själv förlorade hon fem familjemedlemmar och släktingar, bland annat dottern.

– Hade jag inte haft min gudstro hade jag varit tokig nu, säger Rebecka Garcia.

tacloban2

Hon berättar om den där dagen för ett år sedan:

– Det var som om vattnet skopades upp från havet och släpptes ner över land. Det var som en tornado av vatten, säger hon.

Hon berättar att de varit beredda på vinden, men inte vattnet.

– Vi sprang upp på taket för att komma undan vattnet. När man tittade ner var det som en jättelik strömvirvel inne i huset. Huset rasade och vi sveptes med. Men jag fastnade med jackan på den enda återstående stålpelaren från huset och blev hängande där.

Efter några timmar sjönk vattnet undan och hon hittades av två pojkar.

– De ställde sig på varandras axlar för att få ner mig.

Sedan började hon söka efter sin familj. Först efter tre dagar hade alla hittats. Dottern en kilometer från hemmet, en kusin tre kilometer bort.

Mellan fredagen, då tyfonen slog till, och efterföljande tisdag fanns det ingenting att äta. All mat var bortspolad eller förstörd,

brunnarna fyllda med saltvatten och hjälpen kom inte fram.

– Vi var så fyllda av oro för våra familjer att vi inte märkte av hungern. Men vi hade inte klarat oss så länge till, säger Rebecka Garcia.

Nu bor även hon under presenningar och tar hand om två barn som blev föräldralösa i tyfonen.

– Ett av dem gråter fortfarande varje gång det börjar regna.

Ett år har alltså gått. Fortfarande präglar tyfonen i princip allt i de drabbade samhällena. På postkontoret i Tacloban sitter Edgar Alip vid ett illa upplyst skrivbord. Lokalerna blev hårt åtgångna av Yolanda.

– Det har gått ett år nu men ännu har inte PHL-post gjort något åt lokalerna. De säger att vi ska få renoverat nästa år.

Han är ordförande i fackklubben på postkontoret. Och även det fackliga arbetet präglas fortfarande av Yolandas efterverkningar. Förutom arbetsmiljön, som alltså är under all kritik, handlar det om hjälp med återuppbyggnad av de anställdas bostäder.

tacloban4_1

– Vi har fått bidrag från Singapore Post, men inget från vår egen arbetsgivare. 5 000 pesos (cirka 1 000 kronor) eller 10 000 om huset blev totalförstört. Filippinska posten lyckades dessutom få det till att det var en

penningöverföring. Så den tjänade en liten slant i avgift på varje utbetalning.

– Dessutom tvingade de oss att komma in och jobba med att röja upp här efter tyfonen. De sa att vi måste serva våra kunder men vi kunde ju knappt ta hand om oss själva, säger Edgar Alip.

Han hade med en lön på 14 000 pesos i månaden (ca 2 500 kronor) lyckats spara ihop till både hus och bil. Nu finns inget kvar.

– Jag har varit tvungen att låna pengar från mina egna pensionsavsättningar till 5 procents ränta för att kunna bygga upp huset igen.

Överallt i Tacloban och omgivningarna syns spåren efter katastrofen. Presenningar, märkta med olika biståndsorganisationers namn – uppspända som tak och väggar till tillfälliga boenden. Skolor och andra officiella byggnader är helt raserade. Fartyg som sveptes upp på land och krossade bostäder i de allra fattigaste områdena står kvar där Yolanda placerade dem.

Och så finns det flera massgravar som vittnar om katastrofens omfattning. En rondell som råkade vara uppgrävd för arbete blev massgrav för omkring 200 offer, och i staden Tanauan förvandlades torget till en massgrav. Men borgmästaren vill inte att det ska förvandlas till en kyrkogård.

– Torget är som vårt vardagsrum och det måste det kunna fortsätta att vara. Därför skapar vi en minnesplats en bit ifrån. Dessutom fyller vi på torget med jord så att det blir högre och med lite annorlunda orientering, säger borgmästare Pelagio Tecson jr.

Stadshuset i Tanauan förvandlades till sjukmottagning under dagarna efter katastrofen. Geline Avila, som är mycket engagerad i återuppbyggnaden, berättar att hon fick fungera som tolk.

– Det rummet förvandlades till förlossningssal. 51 bebisar föddes där inne på skrivborden, säger hon och pekar på kontoret för stadsplanering och utveckling.

 

tacloban5

Hon och hennes dotter, Isabella Borgeson, arbetar för Akbayanihan, en frivilligorganisation kopplad till det filippinska arbetarpartiet Akbayan. Genom ACF (Active Citizenship Foundations), en filippinsk hjälporganisation, förankras hjälpen lokalt. Genom ACF har också mycket av den svenska hjälpen kanaliserats. Bland annat har Seko skänkt pengar via Palmecentret som samarbetar med ACF.

Direkt efter katastrofen skickade ACF volontärer med båt till området. Vägarna var oframkomliga och flygplatsen totalförstörd. Nu hjälper man till med återuppbyggnaden och försöker skapa förutsättningar för befolkningen att förbättra sin tillvaro. Det sker genom stöd till samhällen och arbetskollektiv, inte till individer.

Man vill bland annat att det ska skapas kooperativ av olika slag, till exempel för risförsäljning. Något man hade i en av de fattigaste barangayerna i Tacloban, kallad Seawall. Det berättar Vilja, som är capitan (lokal ledare) i barangayen.

– Vi hade ett kooperativ där vi köpte upp ris och sålde vidare. För vinsten kunde vi köpa in nytt. Men när Yolanda kom sköljdes både ris och pengar bort. Tyvärr hade vi inte satt in dem på banken. Och nu har vi inte råd att starta om.

ACF hjälper också till att bygga upp skolor och vårdmottagningar. Men man måste hela tiden vara på sin vakt mot det som kallas SOP (standard operating procedure). Det är en muta på mellan 5 och 15 procent som ska betalas ut till olika led i byggprocessen. Politikern ska ha sin del, byggherren som anlitar underentreprenörer sin och så vidare. För att budgeten ska hålla börjar man då fuska med själva bygget.

Isabella Borgeson berättar att det blev skrämmande tydligt när Yolanda kom.

– Folk sökte skydd i skolbyggnader för det var så man skulle göra. De skulle vara säkra, men på grund av byggfusket höll de inte utan rasade ner och dödade flera människor.

Men det finns trots allt solskenshistorier i allt elände. Som den om Segani, också kallad The hero of Palo. Ett namn han förtjänade genom att rädda livet på ett tjugotal personer, bland dem en nyfödd, när Yolanda slog till. De hade alla sökt skydd i stadens tuppfäktningsarena när tyfonen kom. Undervåningen fylldes snabbt med vatten och tre familjer blev fast på kontoret på nedervåningen och höll på att drunkna.

tacloban6– Jag dök ner och fick upp dem en efter en, förklarar han.

Dagen efter vi träffas ska han ta emot ett hedersomnämnande i stadshuset. Han har också utsetts till vinnare i en tävling anordnad av ett amerikanskt tv-bolag om vem som räddade flest människor under Tyfonen.

– Jag var väldigt rädd för jag hade ingen aning om vad som skulle hända med mig. Men jag tänkte att jag ju inte kunde låta bli, eftersom jag hade möjlighet att rädda dem.

Ny supertyfon

Efter att detta reportage skrevs slog en ny så kallad supertyfon till mot Filippinerna. Lärdomar från Yolanda gjorde att dödstalen kunde gång hållas nere denna gång, hittills ett 30-tal, då 1,7 miljoner människor evakuerades från riskområden.