Ständig kamp mot snö och is
Varenda snöflinga ska bort. Så lyder uppdraget för snöröjarna på Kallax flygplats i Luleå.
Fem lastbilar röjer på Kallax i Luleå
Det ser ut att bli en fin vinterdag. Klar himmel och minus 15 grader. Vid horisonten stiger solen. Snön lyser vit på mark och träd.
– Nu är det härligt att jobba, säger John Holmberg när han för andra gången samma morgon rattar plogbilen ut mot Sveriges längsta landningsbana.
Klockan är strax efter åtta.
En gång fanns tanken att skapa en stor godsflygplats här på Kallax i Luleå. Banan förlängdes i bägge ändar. Det blev aldrig någon succé, men banan finns kvar och måste hållas ren från snö och is.
Bansystemet på Kallax ägs och sköts av Försvarsmakten som har en av sina viktigaste flygbaser, F 21, på samma mark. F 21 håller till på ena sidan fältet. Swedavia, som hyr för den civila verksamheten, har sitt säte mitt emot.
John Holmberg och hans kolleger utgår från försvarets planhalva. De arbetar åt F 21, är stationerade på flygbasen, men är anställda av Svevia, som bemannat fältunderhållet på försvarets uppdrag sedan 2002.
John kör den sista bilen i en karavan om fem. Framför sig har han fyra långa lastbilar med plog fram och sop- och blåsmaskiner därbak. Hytten är militärgrön, släpet vitt av snö.
Som passagerare går det inte att förnimma en enda ojämnhet när plogen ligger mot banan. Ytan ska vara så jämn som möjligt och fälthållarna nöter på underlaget. Kör fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Lastbilarna nöter och nöter, dag efter dag. Varje flinga ska bort, så lyder uppdraget. När det snöar driver karavanen av bilar bort snön mellan varje start och landning. Vissa dagar blir mycket långa, säger John Holmberg.
Målet är att få en godtagbar friktion på marken, det ska vara tillräckligt ”strävt” för varje enskilt flygplan. Om det är godkänt el- ler inte avgör respektive pilot.
Inget flygplan är det andra likt och friktionen mäts därför kontinuerligt. En personbil utrustad med en mätutrustning tar prov på banan, en rapport går direkt till flygledarna, som i sin tur meddelar piloterna.
Mätningarna står försvarets personal för. Och militärer leder fälthållningspersonalens dagliga arbete. Snöröjarna har militära arbetsledare, kör och gör enkelt underhåll på militära fordon och är beroende av försvarets verkstäder. ”Det enda” Svevia står för är personalstyrka och allt som har med bemanning att göra.
Sex man i varje skift, tre skift per dygn. Plus tre jourstyrkor på vardera fyra personer.
– Trots alla militärer är det viktigaste uppdraget att hålla flygplatsen farbar för det civila flyget, säger Christer Öberg, en av lagledarna på Svevia och fackligt ombud för Seko.
Flygplatsen öppnar halv sex på morgonen, då det första postflyget kommer, och stänger vid midnatt. Nattetid kommer ambulansflyg och fälthållarna har i regel en timme på sig att röja inför en sådan landning.
– Vi kan aldrig låta snön ligga, ens nattetid, säger Christer Öberg.
De svåraste väderförhållandena är inte kyla eller snökaos, enligt John Holmberg och Christer Öberg. Frost eller regn som fryser på är värst. Då går maskinerna på högvarv.
– Stänger gör vi aldrig, säger de.
Nästa år är det dags för ny upphandling av fältunderhållet och Svevia vill förstås fortsätta.
Fredrik Bäcklund är entreprenadingenjör på Svevia och tidigare företagets platschef. Han är en av dem som ska räkna på anbudet så småningom, och har redan börjat fundera.
– Det är svårt när det i praktiken bara handlar om lönekostnader. Det finns väldigt lite att spela med, men vi hoppas förstås att få fortsätta, säger han.
Hoppas på en fortsättning gör även personalen. De trivs, och även om bara hälften har en fast helårsanställning räknar alla med att få fortsätta nästa vinter. Somrarna brukar ordna sig.
–Finns det några fasta jobb i dag, frågar sig 24-åriga John Holmberg, som gjort två vintrar på F 21 och hoppas på fler.
Den allmänna meningen i det nyrenoverade lunchrummet verkar vara att man är lyckligt lottad som har jobb både vinter och sommar. Ola Johansson har varit anställd sedan 1975 och aldrig haft det så bra som nu.
– Det är rena himmelriket, samma arbetsplats mellan oktober och maj, fasta tider, fikarum och allt, säger han och lutar sig tillbaka i stolen med en kaffekopp i handen.
Att lunchrum med spis och flera mikrovågsugnar är något av en lyx för mark- och vägarbetare håller Christer Öberg med om.
Han passar ofta på att laga sin lunch på jobbet. I dag kokar han pasta och fixar köttbullar.
– Det blir så mycket medhavd matlåda i mitt jobb, säger han.
Så, här trivs man, trots treskift och regel- bundet nattarbete. Inget finns att klaga på. Inte ens de militära rutinerna. Tvärtom är det en källa till trygghet.
– Säkerheten är oerhört viktig. Det får helt enkelt inte bli fel eller förekomma några frågetecken. Om man undrar är det bara att fråga, säger John Holmberg.
Christer Öberg har en del pappersarbete på sin lott, men ser fördelar med dokumentationen.
– Om jag fyller i felrapporter så vet jag att de tas om hand och att mina kolleger får veta vad som gäller när de kommer på sitt skift, säger han. Det fungerar.
Ordergivningen går helt enkelt inte att ifrågasätta. När fälthållningsledaren – 01 kallad – säger i radion att bana U ska sopas är det bara att köra, konstaterar John Holmberg, och vänder plogbilen åt andra hållet.
En stund senare hör alla flygledaren ropa:
– Banan fri från fälthållningsfordon, plan landar om fyra minuter.
