Sekoiter med central uppgift
I en 45 000 kvadratmeter stor lagerlokal förvaras allt som kan behövas inom försvarsmakten, och det är Sekomedlemmar som håller ordning på pryttlarna.
Sedan 1988 har Ingmarie Wernersson arbetat inom försvaret, de två senaste på centrallagret i Arboga
En av 90-talet anställda på Försvarsmaktens centrallager, FMCL, är Kjell Wennerlund. Han har jobbat inom försvaret sedan 1975, varav de första 20 åren i mobiliseringsförråd.
– Där fanns kompaniernas utrustning som skulle hämtas ut i händelse av krig. Vår upp gift var att se till att allt var i ordning och att det fanns rätt utrustning på plats.
När så det svenska försvaret ändrade in riktning från ett så kallat invasionsförsvar till dagens insatsförsvar lade man ner mobförrråden och påbörjade centraliseringen av förrådsverksamheten.
Byggnaden som inhyser FMCL stod klar 2009 och här tog man efter hand över all lagerverksamhet som tidigare var spridd i Sverige.
– Det är klart att det är ekonomiskt mycket bättre med ett central lager, men samtidigt blir det mer sårbart, säger Kjell Wennerlund, vars titel är lagerarbetare.
– Men det stämmer inte så vidare värst. Vi gör allt mellan himmel och jord, säger han och visar oss det rum där han trivs allra bäst.
Snickerboa, säger skylten utanför och det är vad det är – en snickeriverkstad.
– Här inne kan jag uppfinna och småpula lite. Nu på morgonen har jag byggt en hylla för streckkodsavläsning. Alltifrån konstruktion till byggande och montering, och det gillar jag.
När Sekotidningen är på besök står han och kollegan Ingmarie Wernersson och bygger fall- och klättersatser. I klarspråk betyder det att de plockar och packar rep, sprintar, fästen och annat som
behövs för bergsklättring. En komplett utrustning per låda blir en sats.
– Det har blivit vanligare med den typen av utrustning. Men det är inte bara för bergsbestigning utan det kan vara takklättring och äntring av båtar till exempel, säger Kjell Wennerlund.
De två är certifierade för just dessa uppgif ter som kräver vissa kunskaper.
Här inne packas också sjukvårdssatser som innehåller allt från plåster till komplett operationsutrustning.
– De får ett helt sjukhus, konstaterar Ingmarie Wernersson.
– Det måste ju vara rätt grejer och vi inspekterar varje föremål så det inte är något fel. Vi vill ju inte att någon ska ramla ner när de klättrar eller att det är fel på sjukvårds utrustningen, säger Ingmarie Wernersson.
Hon har arbetat inom försvaret sedan 1988 varav de två senaste åren här på cent rallagret.
– Jag trivs väldigt bra här, det är väldigt omväxlande och vi gör väldigt mycket olika saker. På förra stället satt jag mest vid datorn.
Vi går vidare på vår rundtur och hamnar i höglagret som är ett helautomatiserat lager, 23 meter högt och 200 meter långt med 70 000 pallplatser. 13 datorstyrda truckar far i vanliga fall fram och
tillbaka, upp och ner och hämtar ut det personalen knappar i på terminaler. Men just nu är det avstängt för systemuppdatering.
Utanför finns bandet där prylarna skickas ut och in till höglagret. När vi står där kommer en truck backande i hög fart. Joakim Eriksson svänger in och stannar precis fram för oss. Han jobbar mest
med godsmottagning på lastbryggan, med in- och utgående gods, men sitter en del vid bandet också.
– Det är ett flexibelt och omväxlande jobb. Ena stunden kör jag truck och den andra sitter jag vid datorn. Det gillar jag.
– Du glömde att påpeka att du har fantastiska arbetskamrater också, säger Leif Ohlsson som är Sekoombud på centrallagret, tillika vår guide.
– Jo, så har jag väldigt trevliga arbetskamrater också, skyndar Joakim Eriksson sig då att tillägga.
Han började här i augusti 2011, först som inhyrd från Proffice och sedan som fast an ställd sedan två år tillbaka. Så han har varit med om ”omdaningen” 2013, när verksamheten gick över från att
drivas av Försvarsmakten till att bli en del av FMV (Försvarets materielverk), som är en civil myndighet.
– Förr hade vi gym här och det var bra. Nu måste vi åka en bit men det funkar det också.
Leif Ohlsson påpekar att de även fick ägna sig åt friskvård på betald arbetstid när de till hörde Försvarsmakten.
– Men annars märks det inte så mycket att vi bytt arbetsgivare. Vi gör ju samma jobb i dag som vi gjorde då, säger Leif Ohlsson.
Leif Ohlsson arbetar i kallagret, en byggnad som bara består av plåtväggar och tak. Där förvaras bland annat vätskor som bensin och diesel, men också större mojänger och mackapärer som inte behöver förvaras i rumstemperatur.
– Riksemballagepoolen – det är jag. Det innebär att jag har hand om pall, pallkragar och allt annat emballage inom försvarsmakten.
När Sekotidningen är på besök gör kalllagret inte riktigt skäl för namnet, med utomhustemperaturen runt 12 grader. Men med oisolerade plåtväggar och portar som alltid står öppna finns inget skydd på vintern när det kan bli både 10 och 20 minus.
– Men det är inga problem. Vi arbetar oss varma och så får vi väl gå in lite oftare. För man kan ju inte ha för mycket och för tjocka kläder, då går det ju inte att arbeta, säger Leif Ohlsson.
Utanför kallagret står 300 containrar uppställda. De är hopkopplade med slangar som i sin tur går till stora ventilationsaggregat.
– Det är viktigt att luften rör sig lite där inne. En container kan ju bli stående 5–10 år och då är det risk att de möglar, berättar Andreas Folkesson.
Han tar emot containrar som kommer till lagret. Det kan vara såväl nyproducerade som sådana som varit ute på uppdrag, till exempel i Afghanistan.
– De har olika funktioner. Det finns containrar som är dusch och toalett, andra är kyl och frys, bastu eller sjukvårdsinredda. Så de kan användas till lite vad som helst.
Han har bara jobbat här i knappt ett år. Tidigare körde han lastbil för en åkare som körde åt FMV, så när han fick reda på att lagret skulle anställa någon sökte han jobbet.
– Det här är bättre. Här vet jag alltid när jag slutar på dagen. När man kör lastbil vet man aldrig var man hamnar mot slutet av dagen, säger Andreas Folkesson.
– Och så har jag arbetskamrater. Det är klockrent. Jag har aldrig haft det förut – i last bilen är man ju ensam – så det är väldigt skoj.
