En svart stadsjeep kommer i hög hastighet. När föraren ser Mar­tina Norling med en rödflag­ga i handen blockera högerfilen svänger han helt frankt över mot vänsterfilen i korsningen. Då kli­ver Martina in framför bilen och viftar med flaggan. I sista stund svänger den upp på en tvärgata utan att sakta ner.

– Han hade visst bråttom, sä­ ger Martina Norling lakoniskt.

Som flaggvakt gäller det att ha goda nerver, tjock hud och ett gott humör. Fräsmaskiner, vältar och lastbilar, alla med roterande saftblandare på taket, i ryggen, och en hel del aggressiva bilis­ter framför. Bussar och blåljus som ska släppas fram och så någ­ra lite för påstrukna festprissar på det, i alla fall när jobbet sker runt krogtäta Medborgarplatsen i Stockholm.

– Igår natt var det några som gick mellan asfaltläggaren och lastbilen med asfalt när den var på väg att backa upp mot lägga­ren. Omdömet försvinner ju på fyllan helt klart, säger Jill Staffans­son, som snart ska gå på sitt pass.

Hon jobbar sin andra säsong som flaggvakt. Resten av året bor hon i England och är snickare.

– Det här är ett väldigt bra som­marjobb och så kan jag komma hem och träffa familjen, säger hon.

Förutom den svarta stadsjeepen som försökte sig på en smitväg är det ändå relativt lugnt när Se­kotidningen besöker vägarbetet. Några bilar som tutar lite irriterat när en bilist stannar rådvillt mitt i en korsning, och några osäkra flanörer som undrar om det är ok att gå över gatan, är det mest dramatiska som händer.

Men det kan gå hett till, det vittnar alla flaggvakterna på Folkungagatan om. Även Johan­nes Jonsson som bara haft yrket i två dagar.

– Det här är tredje natten men jag har redan fått höra en hel del. Som att jag är dum i huvudet och så. Men de flesta lyssnar ju, 85– 90 procent kanske, resten kan bli riktigt förbannande.

Han berättar att en del bilister kör på, trots att han vinkar dem åt sidan.

– Men om man säger att deras bilar kan skadas, då brukar de lyssna. Så ibland småljuger man lite. Men framför allt gäller det att hålla sig lugn och inte ta åt sig.

Vi vandrar vidare i den ljusa som­markvällen, längs Folkunga­ gatan, bort mot den stora kors­ningen vid Renstiernas gata. Där står systrarna Martina och Chris Norling med sina flaggor.

Martina Norling skrattar näs­tan hela tiden. Även när hon be­ ättar om galna bilister som skriker och gapar, kastar saker och hotar med stryk.

– Ja du, det är inte många glada miner man möter i det här job­bet. Det är märkligt ändå för det är ju inte vårt fel att vägen är avstängd, men det är vi som står där och får ta all skit.

Hon blev stressad i bör­jan av allt som hände runt omkring, att hålla reda på både byggtrafiken och bilisterna runt omkring. Folk som skriker, gör obscena gester och går ur bilen och gapar.

– Då kunde jag börja gråta om nå­gon skrek åt mig. Men nu har jag vant mig och det är bara att skratta åt det. Jag känner mig aldrig rädd.

Men ibland blir det otäckt på riktigt.

– Häromdagen var det en last­bil som vägrade stanna fast jag viftade, och han vägrade svänga. Han skulle absolut fram och kör­de mot mig så jag var tvungen att backa undan. En del är helt galna, berättar Chris Norling.

– Och en kompis blev påkörd, med flit, häromåret. Hon klara­ de sig men blev så klart väldigt chockad.

Jill Staffansson berättar en lik­nande historia.

– Det värsta jag varit med om var en kille som kom körande mot mig. Han stoppade inte fast jag stod med händerna mot mo­torhuven på bilen. Sedan hoppade han ur bilen och började skrika på mig, helt röd i ansiktet. Jag var helt ensam då, så då var jag rädd på riktigt, säger Jill Staffansson.

Alla är de överens om vikten av att behålla lugnet även om bilis­terna hetsar och skriker.

– Det är lätt att bli provocerad, men börjar du skrika tillbaka är det kört. Då kommer man ingen vart. Det gäller att behålla lugnet och skoja lite med dem, då brukar det gå bra, säger Jill Staffansson.

Och det är skillnad på trafikanter och trafikanter. Martina Norling har bilden klar för sig:

– Taxibilar är värst. De tycker att de har rätt att köra överallt. Och så har vi cyklisterna. De stannar inte överhuvudtaget. Men då får de skylla sig själva, struntar de i den röda flaggan är det deras ansvar.

Men alla bilister är inte idioter. De flesta följer faktiskt flaggvak­ternas anvisningar utan att klaga. Och några gör mer därtill.

– Om det är en varm dag bru­kar det alltid vara några som ger oss vatten eller frukt – och då blir man ju glad, säger Martina Norling.