Sekotidningen har varit på kraftverksturné. Tre stopp på en dag: Laxede, Porsi och Letsi kraftverk vid Luleälven.

Regnet om inte forsar så åtminstone strilar kraftigt ner när vi stannar vid den första anhalten, Laxede sex mil norr om Boden. Där är det lugnt med bara två personer på plats. En av dem är driftteknikern Simon Alakangas.

– Det var något fel på en givare så maskinen löste ut i morse. Jag fick åka hit och starta om den.

Han sitter i kontrollrummet där sprillans nya dataskärmar samsas med manuella kontroller som stått där sedan kraftverket byggdes i början av 60-talet. Det mesta sköts på distans från driftcentralen i Vuollerim. Men när den moderna tekniken fallerar kommer originalkontrollerna till pass.

arb2– Annars är det mest drift och underhåll jag håller på med. Som periodiska ronderingar då man kollar att allt är som det ska, xa sådant som inte funkar och byta lter, till exempel. Det är olika varje dag så arbetet är väldigt varierat och det gillar jag, säger Simon Alakangas.

Bodengruppen som han tillhör sköter driften på de tre sydligaste kraftverken i Luleälven: Boden, Vittjärv och Laxede.

– Jag har jobbat på Vattenfall i två år och under den tiden har vi blivit en färre i gruppen, så visst dras det ner. Men jag tycker att vi hinner med det vi ska i alla fall.

Regnet fortsätter att falla och vi fortsätter vår resa norrut. Nästa anhalt är Porsi kraftverk i Vuollerim. Vi åker över bron uppe på fördämningen, med Porsidammen på ena sidan och kraftverket på den andra. En stor vit byggnad med tre dammluckor och resterna av en gammal timmerränna bredvid. Nu går allt timmer på lastbilar, men förr flottades det nerför älven och då var man tvungen att släppa igenom timret.

I den stora turbinhallen är det högt i tak, med stora fönster ut mot älven. Hela kortsidan täcks av en gigantisk väggmålning med fjällmotiv.

– Ja, här är ljust och fint. Det är en ovanjordstation och här är arbetsmiljön mycket bättre än de som ligger under jord, säger Mats Wennberg, som är klubbordförande för kraftverken utmed Luleälven och huvudskyddsombud för Vattenfall vattenkraft.

Driftteknikern Bernt Sundqvist berättar att man gått igenom att stort generationsskifte sedan han började för två år sedan.

– Det är väldigt ungt nu. Vad som är bra är att de återtillsätter tjänsterna när folk går i pension, men vi har ju tappat enormt mycket erfarenhet.arb3_ny

 

Vattenfall har planer på att outsourca delar av sin verksamhet på den administrativa sidan. Något som skapat debatt, då företaget till exempel vill lägga ut 40 jobb i Jokkmokk på entreprenad. Något som skulle vara ett hårt slag mot kommunen.

– Men för vår del blir det nog inte aktuellt. Anläggningarna lär ju finnas kvar ett bra tag och oss driftare är nog de sista de tar, säger Bernt Sundqvist.

Sista stoppet på vår kraftverksturné är Letsi kraftverk. Från bron över den torrlagda älvfåran ser vi dammen torna upp sig, längst till vänster finns dammluckorna insprängda i berget med vad som ser ut som två Fantomengrottor längst ned. Älvfåran är klädd med stora stenblock så långt vi kan se. Det hela påminner om något från en sciencefictionfilm.

arb1

Mats Wennberg

Vi kommer lagom till eftermiddagskaffet. Mats Wennberg har med sig fikabröd som serveras med kokkaffe.

Maskinisterna Mikael Holmgren och Linus Larsson kommer lite efter de andra. De har varit långt bort i kraftverket. Just nu håller de på med den årliga översynen.

– Det blir en hel del övertid, speciellt på hösten då vi går igenom maskinerna. 200–250 timmar per år brukar det bli, så det är klart att vi skulle kunna vara fler. Men samtidigt behövs det ju bara under vissa perioder, säger Mikael Holmgren.

Linus Larsson och Mikale Holmgren

Linus Larsson och Mikael Holmgren

Enligt Linus Larsson blir det också en hel del motion i jobbet.

– Speciellt när man ronderar i Messaure kraftverk. Det är så stort och har så många och så långa trappor. Jag hade en stegräknare en dag och den visade att jag gått 85 våningar och drygt 20 000 steg under ett arbetspass.

Han har jobbat ett år och vill nog aldrig sluta.

– Det är väldigt trevliga arbetskamrater och varierat arbete, så jag kan verkligen tänka mig att jobba här resten av livet.

Ännu färskare på jobbet är Patrik Hansson som började 1 juli.

– Än så länge trivs jag mycket bra. Det är ett väldigt varierat arbete, alla slags mekjobb och olika varenda dag.

Efter fikat tar vi hissen ner till turbinerna – en 130-metersresa som tar en dryg minut. Mats Wennberg berättar att han som nyanställd mekaniker lurades att springa upp för alla trapporna.

– De sa att det var tre fyra våningar så jag sprang upp. Hjärtat stod så här hela fikarasten, säger han och drar ut tröjan över bröstet.

Nu jobbar han fackligt på heltid men längtar lite tillbaka. I början försökte han kombinera, jobba både som mekaniker och klubbordförande, men det gick inte.

– Du vet, om jag var ute på ett jobb så ringer telefonen och jag blir upptagen med något fackligt i en timme. Robban här blev ju vansinnig på mig för att han fick göra allt jobb själv, säger han pekar på Robert Nordqvist som ligger nere i ett fack i tätningsboxen runt turbinaxeln.

Robert Nordqvist har arbetat på Vattenfall sedan 2003. Han trivs med jobbet och arbetskamraterna, men han är långt ifrån nöjd med hur det statligt ägda bolaget sköts.

Robert Nordqvist

Robert Nordqvist

– Det är ju mycket man tycker är konstigt. Känslan i bolaget har blivit sämre. Man gör stora förluster och sedan får alla chefer bonus i alla fall. Det tycker jag är ruttet.

Just bonusarna är ett återkommande samtalsämne i fikarummet på Letsi kraftverk vid Lilla Luleälven.

– Ja, det pratar vi mycket om. Det är ju ingen som tycker det är bra precis, säger Mikael Holmgren och får medhåll från kollegerna.

Bolagets minusresultat beror som bekant på dåliga affärer nere på kontinenten med Nuonaffären som den sämsta. Men även tysk kol- och kärnkraft har bidragit till förlusterna.

Den svenska vattenkraften går däremot med vinst, men de pengarna används för att täcka upp förlusterna på andra håll.

När det gäller företagets outsourcingplaner tycker Mats Wennberg att även de är fel, men på ett annat plan.

– Det är en samhällsfråga. Staten måste ta ansvar för landsbygden och ett statligt ägt bolag borde inte flytta jobb för att tjäna pengar. Dessutom borde vattenkraftskommuner få del av vinsterna vi levererar till staten. Då kan kommunerna skapa ett bättre företagsklimat som leder till fler jobb här.

Han berättar en historia som illustrerar problematiken. Som deltidsbrandman tog han sig en vinter för att spola den nedlagda kommunala skridskobanan i Vuollerim. Och så slog han på belysningen. Men efter några dagar kom kommunen och släckte igen.

– De hade inte råd med elen, och det handlar om några tusenlappar. Samtidigt kan man höra kraftverket producera ström nere vid älven, men det har vi inget för. Det visar hur det är här i inlandet.