Museipedagog Mikko Svensson öppnar och förklarar vänligt men bestämt på engelska att det är stängt.

–Verkstaden öppnar en timme senare än övriga området och det kan vara lite svårt att förklara. Vi måste få ihop våra arbetstider, säger han.

På vardagar sköter Mikko verksamheten själv. På helgerna får han hjälp av medlemmar i den mekaniska verkstadens egen fackklubb. Medlemmar väljs in och det är något av ett hedersuppdrag för den som varit fackligt aktiv inom IF Metall.

–De som hoppar in måste kunna jobbet och de får arvode, säger Mikko Svensson, som dock själv är medlem i Seko och sitter i styrelsen för Sekos klubb på Skansen.  

Vi har tagit rulltrappan upp till stadskvarteret där industrier, glasbruk, bageri, butiker och olika hantverkare ligger på rad.

En del har ett sitt eget företag här, andra, som Mikko, är anställda av Stiftelsen Skansen. Sekos drygt sextio medlemmar är i huvudsak fast anställd personal. De många säsongsarbetarna blir sällan medlemmar.

Att morgonstund, lite klyschigt, kan ha guld i mund är fikastunden framför den mekaniska verkstaden ett bevis på. När Mikko och en kollega från snickerifabriken delar bänk och kaffepanna är det nästan den bästa stunden på dagen, en lugn start där personalen styr sin tid fritt.

Å andra sidan finns här nästa bara goda dagar. Den som får chansen till ett fast jobb på Skansen släpper det inte. Här älskar man sitt jobb.

–Jag hör till dem som verkligen gillar att gå till jobbet. Det är fritt, jag får möta människor i alla åldrar, från hela världen och jag utvecklas som person, lär mig hela tiden nya saker, säger Mikko Svensson.

Lyckan och glädjen till trots är han rädd ibland. Rädd att det ska hända en olycka, att en gäst ska göra illa sig på någon av maskinerna, sticka in ett finger, krypa under repet som skiljer av maskinerna från besökarna, luta sig för nära, råka sätta på en maskin eller bara snubbla på golvet. Det är vassa kanter överallt.

Mest orolig är han när det är många barn i verkstaden när han demonstrerar en svarv eller en svets.

–Jag vill känna att jag har kontroll på situationen, har jag inte det så stannar jag maskinen, säger han. Det är en tidsfråga innan det händer en olycka, vilket vore en katastrof.

Det är enkelt att sätta på maskinerna. Och lätt att få fingrarna i kläm. Mikko visar genom att pilla lite på ett reglage på en svarv. Det går rakt in under en kedja. Om fingret är där knipsas det av.

Maskinparken är från 1920-talet och saknar de skydd som moderna maskiner ska ha. Egentligen förbjudna att använda, men Skansen har dispens från Arbetsmiljöverket. Utrustningen får användas för demonstration, inte produktion.

Att demonstrerandet resulterar i supkoppar och ljusstakar i brons, som souvenirbutiken säljer, är bara en bonus.

Arbetsmiljön är alltså inte säker, om än trevlig och mysig för den som gillar gamla grejer. Mikko Svensson vet hur man skyddar sig och aktar sig varje dag för att inte begå något misstag.

–Det är en fördel att inte varje dag är den andra lik, på så sätt blir jobbet aldrig rutin, vilket betyder mindre risk för slarv, säger han.

Som museipedagog är huvuduppgiften att berätta om svensk industrihistoria och arbetarrörelsens historia. Och samtidigt rent praktiskt visa hur en mekanisk verkstad såg ut och fungerade. Dessutom ska maskinerna underhållas och smörjas.

Inne på verkstadskontoret är det mesta också hämtat från 1920-talet, skrivmaskiner, dåtidens kopieringsapparater och räknesnurror. Emellanåt sätter Mikko på sig kostym, som han hämtar i kostymförrådet, och spelar tjänsteman inför besökarna.

–Så länge jag slipper datorn är jag glad, säger han, som ser laptopen i personalpentryt som ett modernt, nödvändigt ont.

Skolungdomar fascineras av verkstaden och Mikko kan få brev där det står att barnen lärt sig mer på Skansen på tio minuter än under hela skoltiden. 

Andra gäster undrar varför maskinerna visas på ett museum.  

–Besökare från Indien och Kina undrar varför vi har moderna maskiner här. Så här ser det fortfarande ut i deras länder. Vi lever i olika världar.

Skansen är en bra arbetsplats med få problem, anser Mikko Svensson. Det han retar sig på är något helt annat.

–Här gäller inte industriförbundsprincipen. Istället tävlar Seko med ST och Saco om medlemmarna. Vi gör samma jobb, men kan välja fack och få helt olika avgifter och möjligheter.

Han tycker att det rent av är stötande att medlemmar i olika fack får sin lön på skilda sätt.

–ST:s medlemmar kan påverka sin lön genom att förhandla direkt med chefen. Det är orättvist, säger han.

Borde inte konkurrens sporra förbunden att bli bättre?

–Nej det tror jag inte. Någon är alltid förlorare i en sådan situation och tyvärr är det väl Seko.