För fyra år sedan fick Jörgen Fransson diagnosen utmattningsdepression. 13 olika läkare har under årens lopp klassat honom som inte arbetsför.

Ändå tycker Försäkringskassan att han är frisk.

– Jag har jobbat dubbelt ända sedan tonåren och lyssnade inte på kroppens alla små varningssignaler. Helt plötsligt förmådde jag inte göra någonting. När den första läkaren såg hur det var ställt sa han: ”Grattis, du har inte gått in i väggen. Du har tagit sats och sprungit”, säger Jörgen Fransson som fick veta att han sökt hjälp i grevens tid.

Värst är dagarna när han inte kan gå upp ur sängen.

– Sådana dagar händer inget men det är då jag kan börja planera, berättar Jörgen Fransson. När alla avskedsbrev, testamentet, detaljerna för begravningen ställs i ordning, mår jag alltid riktigt bra.

Jörgen Fransson har planerat att ta sitt liv många gånger. Ett allvarligt tillbud inträffade hösten 2011.

Målet var att kasta sig framför tåget, en snabb och säker död enligt statistiken, och med hög status bland likasinnade i slutna chatt forum på bland annat Facebook. En sådan död uppges kräva god planering och med framförhållning försåg Jörgen Fransson sig med information om tidtabeller, hastigheter, tågnät och tågsättens utformning. För att vara riktigt säker åkte han även själv med på en tur för att klocka tiden mellan olika punkter.

– Då det var dags satte jag på mig lite finare kläder, tog med en cigarr och satte mig längs rälsen.

– När jag i lugn och ro rökt färdigt slog det mig plötsligt att det här inte var en bra dag att dö på. Då hade jag suttit så nära tåget att jag kunde ta på det när det rusade förbi.

Vilhelm Bratuschek, 53, har arbetat som lokförare sedan 1986. För fem år sedan var han med om sin första och hittills enda påkörning.

Utslaget på 27 arbetsår betraktas det som lindrigt. 95 procent av de 84 kollegerna på Veolia Transport uppges ha varit utsatta för samma problem en eller flera gånger. Tillsammans med kollegan Håkan Strandquist, som även är samordnare för kamrathjälparna på Veolia Transport, konstaterar Vilhelm Bratuschek att alla lokförare räknar med att drabbas av minst en personpåkörning under sin karriär.

Olyckorna inträffar ofta runt storhelger och i storstadsregionerna. Kanske också på våren och runt skolavslutningar. Påfallande ofta även när det är vackert väder. Och majoriteten av olyckorna är självmord, i många fall i grupper av tre.

– I mitt fall kom jag körande på ett fält och såg en kille som joggade i civila kläder. Plötsligt sprang han upp på spåret och la huvudet på rälsen. Han blev halshuggen direkt.

Vilhelm Bratuschek vittnar om paniken som uppstod. Han höll för öronen och tvingades nödbromsa. Det första intrycket var lukten från bromsfriktionen som påminner om bakelit. Sedan blev han helt tom i huvudet och därefter förbannad.

– För att människan gjort detta mot dig, säger han.

Proceduren som följde var regelmässig. Fjärren kontaktades, banan stängdes av och sedan kom räddningstjänst och polis. Efter utandningsprov och ett kort polisförhör såg en kamrathjälpare till att han kom säkert hem.

Innan han lämnade tåget hade han informerat passagerarna om händelsen.

– Alla förstod, utom en man som insisterade på att jag skulle köra vidare så att han inte missade sitt flyg. Jag ska inte berätta vad han fick till svar.

Efter några dagar var Vilhelm Bratuschek i tjänst igen. Men första gången han passerade olyckplatsen fanns en kamrathjälpare med på turen.

Vilhelm Bratuschek och Håkan Strandquist framhåller att det är bra att den obetalda karensdagen för frånvaro i samband med påkörning slopats. Stödet från arbetsgivare och kamrathjälpare är oumbärligt.

– Det är ofta en makaber syn som möter en på olycksplatsen med likdelar som är utspridda överallt. Reaktionerna är individuella och alla sinnen samverkar. Jag hade en förstående hustru därhemma som jag kunde prata med. Det hjälpte. Men det finns också kolleger som är helt ensamma, berättar Vilhelm Bratuschek.

Även om antalet personpåkörningar inte visar någon tendens att minska känner Vilhelm Bratuschek inte till om några undersökningar gjorts för att titta närmare på lokförarnas och tågpersonalens psykosociala hälsa.

Antalet långtidssjukskrivningar bland lokförarna uppges dock vara få och för att hantera pressen har det i egna led utvecklats märkbart tuffa jargonger.

Det finns även en bestämd uppfattning att publicering i media inspirerar till ännu fler dåd. Känsligt är också minnesplatser. Att vänner och anhöriga placerar blommor och ljus på platser där personer dött river bara upp sår.

– Vi sätter en klar gräns i kontakter med anhöriga. Det är inte tillåtet att kontakta oss. Men en del anhöriga är ändå kreativa. Det har till och med hänt att lokförare fått ta emot rejäla utskällningar från anhöriga i chock, säger Håkan Strandquist som inte tror att problemet med personpåkörningar kan byggas bort.

Att ta reda på vem den förolyckade personen i fråga var är heller inte av intresse.

Enligt Jörgen Fransson, som planerade att ta sitt liv, ser de festa som vill ta livet av sig på rälsen bara tåget som en maskin.

– De allra festa tänker inte alls på lokföraren men just den gången gjorde jag det, säger Jörgen Fransson.

– Som tur är går det längre mellan gångerna som jag får de här tankarna. Målet är att slippa medicineringen och bli helt frisk en dag.