Hopponnyn Misty har vårdats på Universitetsdjursjukhuset i Uppsala i tre dygn. Mistys ägare Natalie Bergkvist är mycket lättad nu när Misty ska få åka hem. Bild: Lasse Modin

Hopponnyn Misty ska skrivas ut från Uni­versitetsdjursjukhuset, UDS, i Uppsala. I tre dygn har hon vårdats för kolik på hästklini­ken men är nu så pass frisk att hon kan åka hem till Söderhamn.

– Jag har varit väldigt orolig, men nu känns det mycket bättre, säger Mistys ägare Nata­lie Bergkvist.

– Hon har någon kronisk inflammation i tarmen visade det sig. Nu har hon behand­lats och mår mycket bättre, tillägger Natalies mamma Annelie Bergkvist.

Misty är en av omkring 5 000 hästar som hästkliniken på UDS tar emot varje år – åt­följda av minst lika många hästägare. Den första de kommer i kontakt med är ofta Tina Öberg, som jobbar i receptionen.

– Jag svarar i telefon, bokar tider, tar emot djurägare, planerar in operationer, kontaktar försäkringsbolag och så vidare. Vi är ansik­tet utåt helt enkelt. Arbetet är jättevarierat eftersom man aldrig vet vad djur eller ägare ska hitta på, så ingen dag är den andra lik.

Hon kan även ge enklare råd till oroliga hästägare som ringer.

– Det kan vara om de ska komma in eller inte, men bara om jag är helt säker. Vid mins­ta tvekan pratar jag alltid med en veterinär.

Hon är dessutom skyddsombud på hästkli­niken, vilket kan ha sina sidor.

– Alla som arbetar här är ju hästmänniskor och otroligt tuffa. Det skapar lite problem för mig som skyddsombud för folk tycker att det hör till jobbet att bli trampad av en häst eller inknuffad i en vägg. Då är det svårt att få dem att rapportera det som tillbud.

Från hästkliniken går vi vidare till små­ djurskliniken. I entrén finns en foderbu­tik där Katinka Hellqvist är butiksansva­rig och foderrådgivare. Det innebär att hon är något av en blandning mellan dietist och viktväktare.

– Vi säljer mest dietkost här, 90 procent är så kallat veterinärfoder, som inte får säljas i vanliga djuraffärer, berättar hon.

Det mesta av fodret i butiken är dyrt och anpassat för olika besvär hos djuren.

– Det är ju olika kostrekommendationer om djuret har en leversjukdom eller en njursjuk­dom till exempel. Ibland blir det mer kom­plicerat med multisjuka djur och då får jag försöka trolla fram något som passar dem.

Hon har också friskvård för överviktiga hundar och katter. Då ger hon råd om kost och motion och sedan får djuret komma och vägas en gång i månaden.

– Men det är egentligen människan jag be­handlar. När hunden eller katten kommer och väger sig och inget har hänt se­dan sist, så vet jag ju var problemet ligger – och det är inte hos djuret.

Vi fortsätter in på ope­rationsavdelningen, men först passerar vi en sluss där vi får sätta på oss fot­sida rockar, skoskydd och trivsamma mössor. Väl inne på avdelningen träffar vi Helena Lindborg som är djursjukskötare på smådjurskliniken och specialiserad på anestesi (narkos och smärtlindring).

– Jag har varit i yrket sedan 2004 och insåg ganska snart att det var anestesi som jag var intresserad av. Här på UDS har jag jobbat i drygt två år, och det är på ett så här stort ställe som man har möjlighet att specialisera sig. På mindre djurkliniker måste man göra allt möjligt, säger Helena Lindborg.

När hon ska demonstrera hur det går till när man söver djur får chihuahuan Mysan rycka in och hon sköter sig utmärkt när fo­tografen ska dokumentera det hela.

– Chihuahuor är ju kända för att vara bjäb­biga och skälla mycket, men hon är väldigt lugn, säger Mysans ägare, djursjukskötaren Elina Åhlander.

 

Och Mysan bevisar detta genom att under hela vårt besök, närmare tre timmar, lydigt följa med överallt utan att skälla en enda gång. Inte ens när hon lyfts upp på opera­tionsbordet och får en blodtrycksmätare fäst runt frambenet.

Mitt under demonstrationen ringer det plöts­ligt i Helena Lindborgs telefon.

– Jag måste springa. Det är ett djur som satt något i halsen och behöver intuberas och sö­vas, säger hon och försvinner iväg.

Om Helena Lindborg är specialist så är hennes kollega Linda Thörnström genera­list – och gillar det.

– Jag jobbar bara natt, och då är vi så få så att man får göra allt från receptionsarbete till vård, narkos och iva­-övervakningar. På natten är vi ett team på tre personer: oftast två djursjukskötare och en veterinär. Då får man rycka in där det behövs.

För hennes del handlar det om allt från att ta hand om patienter som ligger på intensiv­vårdsavdelningen till akuta operationer som kommer in under passet.

– Men det är bara om det är väldigt akuta fall som vi opererar på natten. Annars försö­ker vi stabilisera patienten, så den kan ope­reras på dagen. Det är av säkerhetsskäl, dels för att vi är så få och för att man inte alltid är så alert klockan fem på morgonen efter att ha jobbat tio timmar.

Egentligen ska det vara roterande sche­man, dygnet, veckan och året runt, men det brukar inte vara något problem att önska lite kring schemaläggningen. De flesta gil­lar inte att jobba natt, så det är tur att sådana som Linda Thörnström finns, som bara vill ha nattpassen.

– Det är för att jag bor i Gävle och har gan­ska långt att pendla. Nattpassen är längre, elva och en halv timme, och så har vi en arbetstids­förkortning om man jobbar natt. Då räcker det med tre nätter i veckan för att få ihop en heltid.

Väldresserade hundar verkar för övrigt vara ganska vanligt bland de anställda på UDS, för precis som Mysan är Lindas hund, border collien Lyn, mycket skötsam. Även Lyn får age­ra inför kameran när Linda Thörnström demonstrerar hur man sätter en kanyl på hund. Hon rakar en bit av fram­ benet, stasar blodkärlet, tvättar av och sticker in kanylen, utan en min eller ett ljud från Lyn.

Linda Thörnström är även klubbordfö­rande för Seko på SLU, Sveriges lantbruks­ universitet, dit UDS hör. Klubben har omkring 150 medlemmar, men Linda är lite oroad för organisationsgraden.

– Många är med i facket men långt ifrån alla. Många vet nog inte riktigt vad facket gör och strävar efter. Det måste vi bli bättre på.

Kollegan Elina Åhlander, Mysans ägare, är även hon djursjukskötare och jobbar mest på operationsavdelningen på smådjurskliniken.

– Jag gör i princip allt utom att operera. Jag söver, lokalbedövar, sätter katetrar, ger blod­transfusioner, skriver journaler och lite till.

Men hon hoppar även in på vårdavdelning­ en och intensivvårdsavdelningen vid behov.

– Det är kul med rotation eftersom man får lära sig väldigt mycket.

Hon har läst tre år på universitetet för att bli djursjukvårdare och gjorde sin praktik på UDS, där hon sedan fick jobb.

– Jag har en l kand i arkeologi också, men den har jag inte så mycket nytta av här, säger hon med ett skratt.