Elenor Båtsman i kontrollrummet i Juktans pumpkraftverk. Bilden togs i samband med ett reportage som publicerades i Statsanställd 1979. Till höger, Hanna Reisek. Hon är en av 101 produktionstekniker på Vattenfall. Det finns totalt sju kvinnor med den befattningen inom företaget.

Året är 1979. På Blaikfjället i Lappland fal­ler regnet och snömassorna blir snabbt till smältvatten. Dryga tre mil bort, i Storuman, befinner sig Elenor Båtsman. Hon jobbar på Vattenfall som maskinist i Juktans pump­kraftverk – Sveriges genom tidernas största pumpkraftverk.

Just den här kvällen har hon beredskap och får ett telefonsamtal från driftcentralen om jordfel i Juktan. Något är alltså fel i elsys­temet.

Som kvinna var du så oerhört ensam och ifrågasatt. Om jag vetat om det hade jag aldrig valt det där jobbet. I och för sig så härdade det mig för livet och jag ångrar inte mitt yrkesval.

Elenor Båtsman om tiden i Juktans pumpkraftverk.

Elenor Båtsman hoppar in i sin bil. Hon kör de dryga tre milen. Pumpkraftver­ket är beläget mellan sjöarna Storjuktan och Storuman och omgivet av ett vildmarksom­råde med fjällhedar, myrar, gran och tallskog.

Själva stationen, som ligger 250 meter under jorden, nås via en väldigt brant vägtunnel. När Elenor Båtsman kommer fram till tun­nelmynningen ser hon genast det som gått snett: den smältande snön.

– Det var rätt dramatiskt. Det rann liksom en flod nerför tunneln rakt in mot Juktans generator. Då fick jag stoppa maskin och få tag i folk som kunde åtgärda det, säger hon i dag om händelsen som utspelade sig för 41 år sedan.

”Enda kvinnliga sökanden”

1979 fanns det två kvinnliga driftmaski­nister på hela Vattenfall. Den ena var Elenor, den andra var hennes tvillingsyster Lisen Båtsman, som arbetade på Vattenfalls drift­central i Vuollerim i Norrbotten.

Samma år skrev Sekotidningen – som då hette Stats­anställd – om Elenor. Ur reportaget från 1979:

”Är du speciellt tekniskt lagd och med anlag för pumpar, instrument och andra invecklade saker?

– Nej, säger hon, jag är inte speciellt tekniskt intresserad utan det här är ett jobb som alla andra. Varför jag valde den här banan vet jag inte. Kanske var det bara slumpen.”

Omväxlande och trevlig är jobbet, tycker Eleonor, där hon sitter i maskinstationen 250 meter ner i berget. Så löd bildtexten i Statsanställd 1979.

Före sin anställning på Juktan hade Elenor och Lisen gått en tvåårig el­teleteknisk linje på gymnasiet i Lycksele, berättar hon i Statsanställd. Efter examen gick de Vattenfalls utbildning för maskinister i Väs­terås. Mest för att se om de skulle ta in tjejer:

– Vi var de enda kvinnliga sökanden. För­sta gången vi sökte kom vi inte in. Vi hade för lite praktik sade de. Men kanske att de ville pröva hur pass allvarligt intresserade vi var, sa Elenor Båtsman till Statsanställd 1979.

”Den här lilla flickan”

På många vis kom Elenor att bli en pionjär för kvinnor i yrkeslivet på Vattenfall. Men det var inte utan kamp, möda och smärta. Det var tufft att slå sig in på en helt mansdominerad arbetsplats 1979.

– Som kvinna var du så oerhört ensam och ifrågasatt. Om jag vetat om det hade jag aldrig valt det där jobbet. I och för sig så härdade det mig för livet och jag ångrar inte mitt yrkesval.

Elenor Båtsman lämnade aldrig Vattenfall. Men hon bytte jobb inom företaget. De senaste tolv åren fram till sin pension hösten 2019, var hon it­-chef och it­-säkerhetschef på Ringhals kärnkraft­verk i Varbergs kommun.

Sekotidningens artikel från 1979 vittnar tydligt om hur ovanligt det var att kvinnor arbetade som driftmaskinister. Elenor minns inte reportaget eller mötet med reportern från Statsanställd, men hon kommer ihåg att ”karlarna på Juktan var helt häpna” när hon påbörjade sin anställning där:

– De hade väl aldrig sett något som jag tidigare. De tänkte väl: Hur ska den här lilla flickan klara det här?

Hur blev du bemött?

– Det var jobbigt men det var bra att jag hade min syster som var i samma situation. Vi brukade ringa varandra och prata om att vi inte fick någon respekt från männen. Jag har större förståelse för varför det var på det viset i dag.

– Jag hade också turen att ha en bra chef som såg mig för det jag kunde. Han gjorde ingen skillnad på om jag var tjej eller kille. Om det inte hade varit så, då vete gudarna om jag stannat kvar.

Byggarbetet av Juktans pumpkraftverk påbörjades under våren 1973 och det var inte förrän hösten 1978 som stationen öppnades. Under åren av byggnation pågick omfattande bergsprängning. Den totala utgrävda volymen uppgår till 1,8 miljoner kubikmeter.

Efter tio år på Juktan bytte Elenor Båtsman yrkesbana.

– Jag kunde inte stanna i underjorden resten av mitt liv, säger hon.

Jämställdhet 23 procent Är andelen kvinnor i energibranschen.

Elenor läste en fyraårig utbildning i elkraftteknik, och gick senare över till it inom Vattenfall. De senaste tolv åren fram till sin pension hösten 2019, var hon it­-chef och it­-säkerhetschef på Ringhals kärnkraft­verk i Varbergs kommun.

Vad tog du med dig från tiden i Juktan?

– Jag lärde mig att man klarar mycket mer än vad man tror. Jag fick en trygghet i mig själv, att det går att agera ensam. Man behöver inte ha ett helt gäng med folk runt omkring sig.

När Juktans kraftstation var ett pumpkraft- verk pumpades vatten från Storjuktan till Blaiksjön, som ligger drygt 210 meter högre än Storjuktan. Vattnet från Blaiksjön släpptes via Juktans station till Storuman- sjön för att producera el. På bild, Hanna Reisek och Lars-Erik Söderlund.

Året är 2020. Det är mars och snön ligger tjock på lågfjällsområdet kring Juktan, som på 1990-­talet konverterades från ett pump­ kraftverk till ett konventionellt vattenkraft­.

Runtom roterar drygt hundra vind kraftverk sakta i det vita landskapet. Vind­kraftparken är en av Sveriges största, be­rättar 28­-åriga Hanna Reisek, som arbetar på Vattenfall.

Det behövs självklart fler kvinnor inom energibranschen, inom alla befattningar. Men det är inte kvinnan i sig som är viktig. Det måste finnas mångfald för att skapa dynamik i arbetsgruppen

Hanna Reisek, produktionstekniker på Vattenfall.

Hon har Elenor Båtsmans gamla jobb som maskinist i Juktan – i dag går befattningen under namnet produk­tionstekniker.

Arbetsuppgifterna är så klart inte helt identiska, dels eftersom Juktan inte längre är ett pumpkraftverk, men också på grund av digitalisering och att tekniken har ut­vecklats.

I dag finns det sju kvinnliga produktionstekniker och 94 manliga inom vattenkraft vid Vattenfall. I Storuman är könsfördelningen jämn: tre kvinnor, tre män. Hanna Reisek är en av de tre kvinnorna.

Medan Hanna Reisek och Lars­-Erik Söder­lund, som är teamledare på Vattenfall vat­tenkraft i Storuman, visar Sekotidningen runt, berättar Hanna om första gången hon arbetade i Juktan.

– Vilken mäktig känsla det var. Den lig­ger så långt under jorden och är så stor. Den sticker helt klart ut från mängden.

– I bör­jan undrade jag hur jag skulle lära mig allt i anläggningen, men sedan insåg jag att man nog aldrig blir riktigt fullärd, det finns ka­blar och rör som man inte har koll på. Men den är uppbyggd på samma grunder som andra kraftverk, så det är egentligen inga konstigheter.

Felsöker med snöskoter

Även om flertalet komponenter i anlägg­ningen bytts ut under åren, är det mycket som än i dag är detsamma som på 1970­-ta­let när Juktan byggdes.

I slutet av förra året genomfördes ett stort utbyte av tryckolje­systemet för turbinen. Ett tjugotal var in­blandade i projektet.

– Det var ett väldigt utvecklande jobb. Det är inte något som sker så ofta, säger Hanna Reisek och berättar att hennes arbetsuppgif­ter vanligtvis handlar om att åtgärda mindre problem och göra förebyggande underhåll, testa utrustning, felsöka i stationen, samt på snöskoter utanför för att kontrollera vatten­dammarna.

Lars-Erik Söderlund och Hanna Reisek står vid en hiss som går till ett ställverk ovan jord. Det tar 10–15 minuter att ta sig hela vägen upp.

I Juktans kontrollrum kommer vi in på frå­gan om jämställdhet och mångfald. I dag finns det sju kvinnliga produktionstekniker och 94 manliga inom vattenkraft vid Vattenfall. I Storuman är könsfördelningen jämn: tre kvinnor, tre män.

– Elenor Båtsman var nog banbrytande för branschen, säger Lars-­Erik Söderlund.

Hanna Reisek tycker att jämställdhet och mångfald är lika viktigt.

– Det behövs självklart fler kvinnor inom energibranschen, inom alla befattningar. Men det är inte kvinnan i sig som är vik­tig. Det måste finnas mångfald för att skapa dynamik i arbetsgruppen. Jag tycker alla ska behandlas likvärdigt och ha möjlighet till personlig utveckling, få sin röst hörd, så det handlar inte bara om att det är kvinnor som ska ha det.

Digitalisering hotar jämställdheten

Andelen kvinnor inom energi­branschen har ökat och ligger i dag på runt 23 procent. Det är däremot fortsatt få kvinnliga tekniker och ingenjörer. Något som branschen försökt förändra.

Förra året, 2019, släppte Energimyn­digheten en rapport i vilken man spår att digitaliseringen inom energibranschen kan slå hårt mot jämställdhetsarbetet. Detta eftersom de flesta kvinnor jobbar inom administration, marknad, finans/ ekonomi och personal/hr.

Det finns sju kvinnliga produktionstekniker och 94 manliga inom vattenkraft vid Vattenfall.

Det är just inom dessa områden som en automatisering och robotisering
av administrativa och finansiella tjänster väntas ske. När tjänsterna minskar på sikt är därför risken stor att många kvinnor försvinner från branschen.

Ytterligare ett problem är att få tjejer söker sig till de tekniska utbildningarna.

– Detta kommer att påverka och få allvarliga konsekven­ser för vår bransch, om det inte sker en förändring. Vi kan inte längre ha enbart halva befolkningen som vår rekryteringsbas, säger Neval Bilici på Energiföretagen Sverige, en branschorganisation inom energi­branschen med nära 400 företag som medlemmar.