Det är dags att byta av kollegan ute vid vägen, plocka ihop matlådan, stoppa tillbaka burken i kylväskan och göra det sista. Hon tar med sig flaggan, varseljackan och komradion.

Emilies uppdrag är inte att till varje pris stoppa bilarna på vägen.

– Det är bara att gå undan om någon bestämt sig för att köra förbi mig, säger hon, annars blir man påkörd.

Emilie Granfors tar ett steg åt sidan när det behövs och är inte rädd för att stå mitt i vägen med flagga eller signallampa. Hon blir lite förvånad när hon får höra att vi som ser henne på vägen tycker att jobbet ser far­ligt ut.

– Gör det? Vi försöker se till att skylta ordentligt med vaktskylt och hastighetsskylt, inte i en kurva eller på ett backkrön.

Hon har aldrig råkat ut för någon olycka eller tillbud, men har sett en arbetskamrat till sin pappa vara riktigt illa ute under ett vägjobb. Som barn följde Emilie ofta med sin pappa på hans uppdrag som asfaltläggare.

–Både den som körde och min pappas kollega klarade sig i olyckan, säger hon.

Otryggheten i jobbet som signalvakt är istället, som Emilie Granfors ser det, främst de osäkra arbetsvillkoren. Företaget hon jobbar åt anställer bara på timme, det betyder att hon får ett sms om att det behövs folk någonstans i Sverige, i bästa fall dagen innan. Det kan också komma samma förmiddag, med en restid på åtskilliga timmar.

Kunderna hon arbetar åt är of­tast stora bolag som Peab, NCC och Skanska. Hur mycket arbete det blir under en säsong är omöjligt att för­utse, vissa arbeten har jobbgaranti på ett visst antal timmar, en garanti som dock är beroende av vädret. Börjar det regna kan timmar frysa inne och därmed lönen.

Hon får ett nytt anställningsbevis för varje arbetsdag. Lönen är 120 kronor per timme, med lägsta övertidsersättning och nattillägg. Signalvakter hör till gruppen öv­riga och har lägsta lön.

– Om vi sågs som en egen arbetsgrupp skulle lönen säkert bli 136 kronor per timme, säger Emilie Granfors, som även är fackligt aktiv och kämpar för bättre villkor. När Emilie jobbar kan det inte bara bli få timmar, utan också det motsatta, många timmar i sträck, emellanåt utan rast, allt efter ar­betets och kundens behov. Jobbet ska bli klart och det kan hålla på från tidig morgon till sen natt, ibland med tidig start igen dagen efter. Sommaren 2011 hade hon 200 övertidstimmar.

Eftersom arbetstiden är minst sagt flexibel vet Emilie aldrig hur mycket lön hon får, och när arbetslöshetsperioden kommer – signalvakt är ett säsongsjobb – får hon ingen a-­kassa. Kravet att arbeta minst halvtid, kommer hon inte upp i.

Hon klarar ekonomin eftersom hon bor kvar hemma, ett par mil utanför Karlstad. Hon har ännu inte haft råd att skaffa något eget.

– Jag söker hela tiden andra jobb, säger Emilie, som ska fylla 22 år i år. Kristihimmelsfärdsveckan har hon fått ett tvådagarsjobb i Almunge utanför Uppsala och det är då Sekotidningen får hänga med.

En firma ska byta ut tunnlar för vatten som leds under vägen, och signalvakterna Emilie och två kolleger har som jobb att leda trafiken förbi maskinen som gräver kring tunneln. Arbetet började klockan 06 och är kanske slut vid 20-­tiden.

Vägen som går mellan Uppsala och Almunge är smal och krokig och trots att det är mitt på dagen rullar trafik hela tiden. Arbetet är uppdelat i tvåtimmarspass med rast emellan. Här finns ingen toalett eller bod att sitta i, vilket det kan finnas på större vägprojekt. Men där är signalvakterna sällan välkomna:

– Nja, senast förrförra veckan,som var mitt första uppdrag i år, fanns det toalett på plats, men vi fick inte använda den. ”Åk till macken”, var det besked vi fick. Så det blev en hel del besök på macken.

I Almunge är det bilen och skogen som är den fasta punkten för Emilie och de andra. Nattvilan blir den här gången hos kompisar i Knivsta, ganska nära arbetsplatsen. Övernattning är något signalvakterna får fixa själva och det har hänt att det blivit i bilen.

Emilie Granfors har redan hunnit arbeta som signalvakt i tre år. Hon tog körkort så fort hon fyllt 18 år för att stå redo för vägjobb sommaren 2009. Pappas jobb gav henne idén.

– Det är för tråkigt att köra vält, som pappa, säger hon och skrattar.

Arbetet som signalvakt är fritt och rörligt, men ändå en besvikelse, tycker Emilie. Om det gick att få ihop arbetstid året runt, helst en fast anställning, skulle mycket vara vunnet. De flesta som arbetar som sig­nalvakter är timanställda, säsongsarbetande ungdomar mellan 18 och 25 år. Sådana villkor har även Jimmy Andersson, Emilies kollega i Al­munge. Han ogillar ryckigheten men tycker om att arbeta långt hemifrån,

– Tala för dig själv, ropar Emi­lie, som tycker det kan vara svårt att hitta någonstans att sova när hon är på resande fot.

Emilie Granfors och Jimmy Andersson är även oense om farorna med jobbet. Han säger att han trubbats av och vant sig vid farorna efter två olyckor där han blivit påkörd med, som han upp­ fattar det, berått mod. Två polisutredningar senare har inget hänt med bilisterna.

–Trots att jag hade bildbevis och två vittnen.

Hur stoppar man det?

– Jag vet inte. Leda undan trafik är ett sätt. Att få ner hastigheten genom att skapa långa köer är ett annat. Ju långsammare desto bättre, säger Jimmy.

I Almunge har det hittills gått lugnt till. Emilie har fått sin lunch och när hon löst av Jimmy ber hon honom hämta ett nytt batteri till komradion. Han släntrar ner till den lilla parkeringsplatsen, gräver i Saabens baklucka och hittar det han letar efter. Emilie kan meddela sin kollega längre fram att hon just släppt fram en grå husbil.