Men Peter Furenberg, vd för CFL cargo, fann på råd. Mikaela fick börja jobba på kontoret. Företaget hade vuxit och det fanns be- hov av mer personal. Ett år efter första sjukskrivningen satt Mikaela Schön bakom skrivbordet.

– I början arbetade jag 75 pro- cent, men idag, ett och ett halvt år senare, jobbar jag full tid, säger hon. Jag har trafikplanering, turlistor och personal som mitt ansvarsområde. Och jag delar jourtelefonen med kollegerna.

Godstågsföretaget CFL cargo ägs av ett bolag i Luxemburg, som i sin tur ägs till 80 procent av staten i Luxemburg, övriga 20 procent ägs av ett stort stålföretag.

Totalt arbetar 600–700 i Europa och drygt 20 är anställda i Sverige, men verksamheten här involverar fler, uppemot 40 personer. De sex loken hyrs in och servas på tre verkstäder. Loken kör 15 000 kilometer på drygt två veckor och ska in på service efter det.

Företaget började som BK Tåg, det första privata tågföretaget i Sverige, och Peter Furenberg har varit med från starten. CFL Cargo tog över för 6–7 år sedan.

Idag har CFL cargo sitt kontor på Storgatan i Nässjö och det är här Mikaela har sin arbetsplats. Huset är gammalt, men lokalerna moderna. I det öppna landskapet sitter fyra personer tillsammans, vd:n är en av dem.

Peter Furenberg

Det finns en liten köksdel och ett sammanträdesbord med bekväma stolar. På Mikaelas skrivbord ligger dokumenten där de ska. På datorskärmen syns Trafikverkets tåglägessystem.

En dag i veckan är även en ekonomikonsult på plats. Ägaren i Luxemburg vill ha ett bokslut varje månad.

Mikaela Schön är fortfarande lockad av lokförarjobbet och har lämnat in en dispensansökan till Transportstyrelsen. I slutet av mars är hon kallad till läkarundersökning. Sedan är det bara att vänta.

– Det kan gå igenom. Hoppas. Jag mår bra, har en bra medicin och har inte haft något anfall sedan december 2014. Det borde komma ett besked i slutet av april.

Tanken är inte att Mikaela Schön ska gå tillbaka som lokförare på heltid, hon vill göra som kollegerna på kontoret och köra ibland. För att det är kul och för att ha kvar kontakten med trafiken och yrket.

– Jag gillar att det är så varierande. Att köra är så mycket mer än att sitta i loket. Vi sköter exempelvis växling och kör radiolok på många stationer, säger Mikaela, som på sina 2,5 år hann vara med om många lyckliga stunder men också dramatik.

Hon körde bland annat det tåg som krockade med en grävmaskin på spåret vid Hestra för några år sedan. Grävmaskinen skulle inte ha stått på spåret.

– Vi kom i en kurva och såg grävmaskinen. Vi hann inte bromsa tåget utan sprang bakåt i tåget. Loket, som blev helt demolerat, körde in i maskinen i 80 kilometer i timmen.

Hon hade av en slump en kollega med sig som var på hemväg. Mikaela tror att det bidrog till att de klarade sig.

– Vi hjälptes åt att fatta rätt beslut. Om vi stannat i loket hade vi dött.

Minnet är starkt men inte avskräckande. Däremot var det jobbigt att bli sjuk, tycker Mikaela.

Det dröjde en tid innan hon fick rätt diagnos. Symptomen kom smygande, hon blev trött och hade ont i ryggen. Först skickades hon till sjukgymnast men det var inget fel på ryggen, det var njurarna.

– Jag fick kämpa för att de skulle ta prover och när de väl gjorde det fick läkarna en chock. Trots att sjukdomen är ganska vanlig, särskilt bland kvinnor, var det inget de var beredda på. I början tänkte jag att det var nattarbetet som gjorde mig trött, men jag saknade ett hormon.

När Mikaela blev bättre funderade hon på framtiden. Hon hade kontakt med jobbet, och för Peter Furenberg var det naturligt att ta sitt arbetsgivaransvar. Han föreslog en omplacering till kontoret. Han behövde kontorspersonal, verksamheten hade vuxit, och så skulle han själv kunna koncentrera sig på en sak, att vara vd.

Både Mikaela och Peter säger att de gjorde allt jobb själva. I kontakten med försäkringskassan och arbetsförmedlingen hände inget. Peter hörde sig för om det möjligen fanns någon kurs Mikaela kunde gå. Arbetsförmedlingens svar överraskade:

– ”Nej, vi sysslar inte med sånt”, sa de och önskade oss lycka till.

Mikaela hade turen att börja under en lugn period i verksamheten. Hon hade tid att lära sig jobbet.

– Bara ett halvår senare var det betydligt mer att göra. Då hade vi tagit över trafik från ett annat bolag och det var riktigt rörigt en period.

Idag arbetar hon heltid, sköter korttidsplaneringen av trafiken, ansöker om ad hoctåglägen, bokar rum åt lokförarna och en massa annat. Trafiken sträcker sig från Ystad i söder till Sundsvall i norr, och nyanställningar av förare gör att företaget beslutat ta hjälp av ett turlisteombud från lokförarna.

– Det är en hel del schema- ändringar, mest för att kunderna ändrar sina planer och då är det bra att få med lokförarna i det arbetet, säger Jan Sandberg, trafik- och fordonschef.

För Mikaela Schön fanns en lösning. Hon fick möjlighet att stanna kvar. Men för de som inte har den möjligheten skulle en försäkring för ”loss of license” vara en bra lösning, tycker hon, och vd håller med.

– Jag blev färdig lokförare våren 2012. Då hade jag studerat i 15 månader. Det hade inte varit kul att söka studiemedel igen 2015. I en sådan situation är ett omställningsstöd bättre, säger Mikaela Schön. I bästa fall blir vägen till ett annat yrke lite lättare.