Christina Ekroth har arbetat som brevbärare på Kungsholmen sedan gymnasiet.

En dörr öppnas och en äldre dam kliver ut. ”Tack för posten”, ropar hon efter brevbärare Christina Ekroth som redan är på väg nerför trappan. ”Varsågod”, ekar svaret.

– Ett vänligt ord betyder mycket, säger Christina Ekroth, som varit brevbärare på Kungsholmen i Stockholm i mer än 20 år.

Christina Ekroth tycker om att vara social med kunderna, det är många som vill prata men det finns inte alltid tid att prata så länge man vill. En av företagarna i Christinas distrikt är pratsam  och det gör henne på gott humör.

– Det är härligt, säger hon.

Kicki, som Christina också kallas, har knappt 800 hushåll på sin slinga. Alla får inte post varje dag. Särskilt inte de små hushållen.

Anna-Karin Olsson

Det är måndag och reklamdag när Sekotidningen är på besök. Julen har gått bra, kontoret klarade leveranserna och produktionschefen Anna-Karin Olsson är nöjd.

– När jag säger 20,5 miljoner, vet ni vad jag tänker på? frågar hon personalen.

Inget svar.

–Det är antalet julkort
som delades ut
i Sverige 2017.
Bra jobbat, säger Anna-Karin Olsson.

Mötet går igenom säkerheten ute på fältet. En av brevbärarna varnar för ishalka, i övrigt ser det bra ut. Hot och våld är ovanliga händelser här, även om det händer att kunder är upprörda och irriterade.

Christina berättar om en kund som öppnade dörren och var irriterad över att hon delade ut Vårdguiden, som är samhällsinformation, när det stod på dörren att han inte vill ha reklam och gratistidningar.

– Vi hade en ganska lång diskussion om att det i princip inte går att tacka nej till samhällsinformation, och att han gärna fick ringa min chef. Trodde nästan han skulle kasta tidningen på mig, men det gjorde han inte. Och han ringde inte min chef heller.

– Prata får kunderna gärna göra, men inte skrika åt oss, säger Christina.

Kritik från kunderna rapporteras återkommande i medier och något brevbärarna bär med sig. Christina påverkas inte nämnvärt, hon vet vad hon gör och är stolt över det.

Fridhemsgatan, Fridhem kalllat, är ett av de kontor som fungerar bra i Stockholm. Enligt Seko. Men inte heller här hinner personalen alltid med allt de ska på en dag. Posten delas ut, men ibland blir eftersändningarna

liggande en dag.

– Vi har fått det tuffare, det är neddragningar varje år och det märks. Personal slutar och alla tjänster återbesätts inte, säger Christina Ekroth, som även är förhandlingsansvarig för Seko på sin arbetsplats.

Årets sparbeting för kontoret ligger på cirka en miljon kronor, enligt Anna-Karin Olsson.

– Vi måste minska kostnaderna, precis som vi gjort de senaste åren. Men ingen kommer att sägas upp. Det är helt säkert, säger hon.

Personal som går i pension eller slutar av olika skäl minskar kostnaderna. För att det ska gå ihop, samtidigt som volymerna sjunker, krävs att distrikten och slingorna som brevbärarna går eller cyklar görs om och blir större.

Vilket leder till att brevbärarna får fler hushåll att serva. En utveckling som går igen i hela Sverige.

I andra delar av Stockholm slås kontor samman för att spara pengar på lokalhyra. Kungsholmen har två kontor som, enligt Christina, inte skulle få plats på Fridhemsgatan så länge kontoret är på ett plan. Tidigare var alla brevbärarkontor på Fridhemsgatan, men då hade kontoret två våningar.

– Jag ser gärna att vi är tillsammans igen, men då måste vi ha två plan.

– Mitt gamla kontor Eldkvarn flyttade in här för fem sex år sedan. Sedan dess har vi fått in delar av ett annat nedlagt kontor, men fler, nej det går inte.

Den här måndagen i mitten av januari gör sig brevbärarna på Fridhem redo för en tuff dag, det är iskalla vindar och snö i luften. Kontoret har två inlånade medar- betare som ska hjälpa till under dagen och en extraanställd. Är det någon som behöver hjälp, så hojta till, säger cheferna.

Sedan några år arbetar Christina 75 procent och börjar kvart över nio varje dag. Sonen är i förskoleåldern och ska få sova ut, tycker familjen.

Efter morgonmötet kammar, sorterar, hon de små breven. De kommer färdigsorterade i gång- ordning från terminalerna, enligt modellen ”Koncept utdelning”. Tanken var från början att de små breven skulle bilda ett eget, fjärde, flöde.

Christina kan sin slinga och vet på ett ungefär hur stora brev- inkasten är. Vissa brev, klump, är för stora att delas ut och de skickas till Postnords ombud. Kunden får en avisering och kan hämta hos närmaste postombud. Resten tar Christina med sig ut.

Senare visar det sig att flera större brev, minst ett per trappuppgång, inte går att dela ut på grund av för små brevinkast. Hon tar dem med sig tillbaka till kontoret, efter att hon först ringt på för att se om kunden möjligen är hemma.

– De får hämta hos ombud istället. I morgon kanske.

Allt som Christina ska dela ut får inte plats på cykeln, utan körs ut av kontorets chaufförer till så kallade buntlådor som finns strategiskt utplacerade längs slingan. Där hamnar såväl reklam som brev och klump.

En del försändelser får Christina hänga på dörren, då står det Påse på dörren, PPD, tydligt på brevet. Men det går inte att skriva PPD som privatperson.

– En del blir irriterade när jag inte ställer större brev utanför dörren trots att någon kompis skrivit det på kuvertet. Jag gör det inte eftersom jag inte kan ta ansvar för om det blir stulet.

Sedan 1 januari finns inte längre kravet på övernattsbefordran. Regeringen har gett Postnord, som har samhällsuppdraget kvar, två dagar på sig att dela ut 95 pro- cent av posten.

Christina tror inte det påverkar hennes arbete alls.

–Vi ska ut med den post som levereras, säger hon. Det är vårt mål varje dag.

Postnords vd Håkan Ericsson uttrycker sin glädje över förändringen i en intervju i Dagens Nyheter, där han också medger att företaget har en del att jobba med när det gäller relationen till allmänheten.

Kritik kommer också från personalen och de fackliga företrädarna. Inte minst finns ett starkt missnöje med att Postnords ledning inte lyssnar på medarbetarna.

Trots olika förutsättningar och protester från personalen har företaget krävt att alla medarbetare, alla kontor, ska använda samma arbetsmetoder. Gång på gång.

”Koncept utdelning”, även kallat fyra flöden, är en av de metoder brevbärare och chaufförer för- sökt anpassa sig till. Fyra flöden innebär bland annat att små brev kommer färdigsorterade till kontoren och att de inte ska kammas in bland övriga brev.

– Vem hör talas om den metoden idag?, undrar Andreas Asp, klubbordförande för Seko Posten i Stockholm. Det blev inte bra helt enkelt och metoden fungerade aldrig fullt
ut i Stockholm.

Nästa metod som lanseras för fullt just
nu är IPM, integrerad produktionsmodell. Målet är att integrera brev och paket.

IPM är på väg in även i Stockholm, men facket är mycket tveksamt.

– Hur ska paketen ut till kunderna, hur ska det gå till i praktiken? Dagens brevlådor och fastighetsboxar sväljer inte några större paket, och säkerheten måste också uppmärksammas, både för brevbärarna och kunderna.

– Människor är inte hemma och kan ta emot paket dagtid, och ska vi köra hem på kvällarna måste Postnord ta rimligt betalt för det, säger Andreas Asp.

– Företaget måste börja tjäna pengar. Ta tillbaka paketen från konkurrenterna, men också ta betalt för tjänsterna.

– Vi vet att brevvolymerna minskar ungefär enligt prognos och att paketvolymerna ökar men i en takt som är mer svårbedömd. Postnord besöker ungefär 5 miljoner kunder om dagen så vi bör kunna hantera det. Vi måste dra nytta av vår infrastruktur och behålla eller återta så mycket som möjligt av den växande delen av marknaden, säger Andreas Asp.

Andreas Asp

Andreas Asp vill gärna lyfta fram det han kallar ”postandan”, det vill säga drivkraften hos personalen att dela ut brev, paket och gods till varje pris. Den är något positivt, den gör att verksamheten fungerar trots svårigheter.

– Det handlar om en stolthet hos våra medarbetare, en stolthet som vi måste ge näring och påminna oss om.

Fridhems chef, Anna-Karin Olsson, bygger kanske sitt arbete på ”postandan” när hon strävar efter att all personal ska arbeta tillsammans, känna sig som ett lag. Christina Ekroth säger att medarbetarna trivs, men att det också finns, som alltid, de som inte gör det.

– Vi har fått bra betyg i vår medarbetarenkät, där det är frågor om trivseln på vår arbetsplats och med våra lokala chefer.

Fridhem är, enligt flera som Sekotidningen talar med, ett av de kontor i Stockholm som fungerar bra, medan många andra inte gör det. Ett av de mindre bra kontoren sägs vara Rosenlundsgatan på Södermalm.

Där, påstås det, är det stressigt, jobbigt och dålig stämning. Men det visar sig inte riktigt stämma.

– Vi har fått en god stämning, den har blivit bättre, säger Hans Stenfelt, Sekos ombud på Rosenlundsgatan när han visar runt i lokalerna. Men det är trångt och bullrigt här. Kontoret är i två plan och tre gånger så stort som Fridhem.

Kontoret har haft det jättetufft, medger Hans, och får medhåll av Anette Lindholm, produktionschef sedan april 2017.

Hans Stenfelt

Med fler anställda minskade dubbelanvändningen av kamfacken, som är en enorm stress- faktor.

Dubbelanvändning betyder att samma kamfack, där posten sorteras, används till flera distrikt varje dag. Det normala är att samma distrikt, med alla namn och adresser, är kvar från dag till dag.

– Dubbelanvändningen gjorde att vi inte hann med vårt jobb inom rimlig tid. Vi fick ett stort övertidsuttag, som kostade mycket pengar, säger Anette Lindholm.

Fler fast anställda gjorde att budgeten överskreds förra året. Anette ser det som en investering som betalar sig på längre sikt.

Orsaken till problemen på Rosenlundsgatan är att alla kontor på Södermalm flyttade in till Hans och hans kolleger.

Annette Lindholm

– Lokalerna är proppfulla och det var svårt att få arbetet att flyta när det är kamfack i varje hörn, säger han. Mer fast personal minskade antalet personer som rör sig i lokalerna och då blev det inte fullt så trångt som tidigare.

Christina Ekroth cyklar i motvinden på Kungsholmsgatan. Hon har arbetat som brevbärare i hela sitt yrkesliv. Hon började redan efter gymnasiet och skulle ta ett sabbatsår innan hon valde bana. Ett sabbatsår som fortfarande pågår.

Drömmen om att arbeta med djur stupade på att många sådana utbildningar förutsätter att den sökande arbetat med djur.

– Jag har mina egna djur, mina älskade katter. Och jag trivs jättebra med det jag gör, även om det är ett väldigt slitsamt arbete.

Strax före jul mötte Christina Ekroth näringsminister Mikael Damberg när han besökte hennes arbetsplats. Han ville visa sin solidaritet med brevbärarna efter många rapporter om hot och våld mot personalen. ”Kritiken mot Postnord ska inte drabba brevbärarna”, sa han, och kallade den oanständig.
Christina förberedde sig inför mötet för att säga allt det viktiga. Det gick bra.

Sekotidningen var på plats och hörde Mikael Damberg ställa frågan: Hur är det med Seko då?

Christinas svar kom snabbt:

– Det är rätt bra. Men det finns problem för de anställda inom Postnord. Som att företaget beslutar om omorganisationer utan att testa först och utan att lyssna på personalen.

Om Postnord kommer att lyssna på de anställda innan nya förslag drivs igenom, är oklart. Hit- tills har det varit dåligt med det, anser Seko.

Men kanske något håller på att hända. På Postnords intranät skriver kommunikationschef Thomas Backteman i början av januari att företaget ska bli bättre på att lyssna till medarbetarna. Postnords ledning ska lyssna dubbelt så mycket som de pratar, lovar han.

– Vad vet man, säger Andreas Asp. Det kommer i alla fall inte bli tråkigt, vi har några spännande år tillsammans att se fram emot.