Brandstationen blir en väg tillbaka för unga killar
Unga killar som tvångsvårdas på behandlingshemmet Sundbo kan få bo på Surahammars brandstation den sista tiden innan de blir fria. De studerar eller praktiserar på dagarna och tillbringar sin fritid på brandstationen. Brandmännen är både förebilder och behandlare.
Jan-Erik Tingström levererar lunch till Kalle.
Kalle är en av dem som skött sig på Sundbo för att få komma till Surahammar. Han fyller 19 år i år och när vi ses har han tre månader kvar på sitt straff. Den 13 september, säger Kalle, då åker jag hem till familjen i Stockholm.
Han heter egentligen något annat och har nyligen kommit från en låst avdelning på ungdomshemmet Sundbo i Fagersta, till den öppna avdelningen på brandstationen i Surahammar.
Kan följa med på larm
Här, bland brandmän och behandlingsassistenter, har han eget boende, gör sin skolpraktik och kan bestämma över sin fritid. Han har möjlighet att följa med brandmännen på larm under fritiden. Det är frivilligt att hänga med. Kalle har inte provat på ännu.
-Det är bra personal, det var det på Sundbo också. Skillnaden mellan de två ställena är öppenheten. I Surahammar kan jag sköta mig själv. Jag spelar på datorn och kan ringa till familjen när jag vill.
Vill starta eget företag
Kalle är dömd enligt Lagen om sluten ungdomsvård, LSU, för bland annat narkotikabrott. Det finns ingen möjlighet till villkorlig frigivning vid LSU, men den som, likt Kalle, sköter sig och är målinriktad kan vara på en öppen avdelning den sista tiden.
-Många i min ålder tar studenten nu. Om ett par år är det min tur, då är jag klar med gymnasiet. Sen? Jag vet inte, jag vill nog starta ett eget företag, säger han.
”Vi behövs för att rädda liv”
Brandmannen och behandlingsassistenten Jan-Erik Tingström plockar upp mig med en av räddningstjänstens bilar vid busstationen i Surahammar. Han är i tjänst och beredd att när som helst åka på ett larm. Det kan vara en brand, som nyligen i skogarna i närheten, eller ett IVPA. Det senare står för i väntan på ambulans.
-Vi behövs för att rädda liv. Det tar för lång tid för ambulansen att komma hit helt enkelt.
Förra året slutade många erfarna deltidsbrandmän efter en lönekonflikt och det ökar pressen på Jan-Erik i hans roll som brandman. Det ändrar dock inget i behandlingsverksamheten.
-Nej, vi arbetar som vanligt, säger han. Vi är alltid på plats för att vara ett stöd för killarna, vi ställer även krav och ser bland annat till att de kommer iväg till skola och praktik.
Räddningstjänsten började redan 1993 bygga upp en verksamhet för unga som var på väg ut i samhället efter tvångsvård. Initiativet kom från dåvarande brandchefen som tyckte att brandmän kunde vara bra förebilder för ”värstingar” som man sa på den tiden. Sen dess har arbetet blivit mer och mer inriktat på behandlingsarbete och brandmännen som arbetar heltid på stationen är utbildade för att klara båda jobben. 2012 anställdes de av Statens institutionsstyrelse. Sen en tid är nästan alla medlemmar i Seko.
Några tycker det är jobbigt att bo själv
Vistelsen på brandstationen börjar med att ungdomarna den första tiden tillbringar sin tid med personalen, därefter får de allt mer egen tid. Några tycker det är jobbigt att bo själv, det kan bli ensamt. Då finns möjlighet att slå sig ner i stationens tv-och vardagsrum. Det finns alltid någon att prata med. Personalen finns till hands för samtal och hjälper till när det behövs.
-Då går tiden fortare, säger Kalle.
Att verksamheten är förlagd till en brandstation betyder inte att de som kommer hit från Sundbo måste delta i räddningstjänstens arbete. En del gör det, andra är enbart med brandmännen och tränar.
-Det är miljön i sig som ger trygghet och en ram för verksamheten, säger Jan-Erik. Vi är på jobbet i våra yrkesroller och blir, hoppas vi, förebilder.
-Vi behövs för att rädda liv. Det tar för lång tid för ambulansen att komma hit helt enkelt, säger Jan-Erik Tingström.
Det finns alltid personal på plats, dygnet runt. På natten är det någon av de fem brandmännen som sover i jourrummet. Dagar och kvällar arbetar även någon av de båda behandlingsassistenter som inte är brandmän.
Enligt Jan-Erik Tingström kan det ibland vara svårt att aktivera ungdomar som inte vill göra någonting på fritiden.
-Vi försöker få igång dem, särskilt på helgerna, då vi kan ordna utflykter och liknande. Då är det viktigt att initiativet kommer från killarna själva. Och att det inte kostar för mycket.
Det största problemet, enligt Jan-Erik, är de som ännu inte bestämt sig för att sluta med droger och kriminalitet.
-Vi känner det relativt snabbt genom våra kontaktpersoner på skolor och praktikplatser.
Den sociala kontrollen är stor
Det händer emellanåt att någon kille missköter sig i samhället.
-Vi får veta det innan det själva vet om det, skulle man kunna säga, i Surahammar är den sociala kontrollen stor. En fördel för oss.
Personalen genomför även drogtester vid misstanke om påverkan. Den som använder droger får åka tillbaka till Sundbo.
Verksamheten har fyra lägenheter, varav tre ligger i direkt anslutning till brandstationen. Nere i samhället finns en bostad med större frihet och några av killarna bor där på vägen ut från Sundbo.
Sedan Jan-Erik Tingström och avdelningens chef Mikael Dahlström började 1999 har mellan 200 och 250 killar slussats ut via brandstationen.
Hur har det gått?
-Väldigt olika, säger Jan-Erik, några hör av sig hit när de är på grön kvist, andra kommer förbi med sin familj.
På väggen på kontoret hänger ett handskrivet brev från en före detta elev, som ungdomarna kallas. Han kom förbi förra sommaren för att tacka.
Vet hur svårt det är
Det känns fint, säger behandlingsassistent Kerstin Selahn. Hon har lång erfarenhet från Sundbo och vet hur svårt det är för killarna att ta sig ur kriminalitet och droger.
-Vissa går det bra för, andra inte. Jag skulle vilja rädda hela världen, men det går inte- Jag måste ha realistiska förväntningar annars går det inte att ha det här jobbet.
-Om det går åt skogen så blir jag ledsen inombords. Det händer att vi läser i tidningarna.
Kerstins mål är att så ett frö och hoppas att det växer inuti ungdomen.
-Vi pratar mycket och försöker bygga relationer, säger hon.
Mikael Dahlström vill ha fler öppna ungdomshem. Statistik visar att det är bättre prognos för den som friges från en sluten jämfört med att gå via en öppen avdelning.
-Sis har byggt stängsel runt ungdomshemmen, trots att forskningen visar att inlåsning inte hjälper. Inlåsning skapar en negativ förväntan på och hos ungdomarna och de agerar därefter.
Inställningen till hur man ska ta hand om unga som begår brott varierar, konstaterar han.
-Just nu är det tyvärr hårda tag som gäller. Hos oss möter killarna brandmän i arbete, de blir förebilder som man aldrig kan bli innanför murar. Sen måste vi låsa in ibland för att skydda samhället.
För Kalle är öppenheten avgörande. På den låsta avdelningen var det svårt att lita på personalen, de var trots allt vakter, säger han.
-Här är det bättre.
När vi ses ska Sverige spela första matchen i fotbolls-VM i Ryssland. Kalle har precis slutat för dagen på sin praktikplats och titta på matchen i sitt kombinerade kök och vardagsrum i längan bakom brandstationen. Han tror på seger med 2-0.
Inte så tokig gissning, visar det sig. Sverige vann mot Sydkorea med 1-0.
