1914 Den 13 januari bildades Svenska eldareunionen, och lite senare samma år bildade däcksfolket Svenska sjömansunionen. Samma år startades också de två förbundstidningarna Eldaren och Sjömannen, vars namn än i dag lever kvar i Seko sjöfolks medlemstidning.

1914–1918 Under första världskriget var sjöfolket den yrkesgrupp i Sverige som drabbades hårdast. Drygt 1 200 svenska sjömän dog till följd av att de fartyg de jobbade på torpederades eller minsprängdes.

1919 Hårda motsättningar mellan redare och sjöfack om tecknande av kollektivavtal ledde till strejk. Redarna bemannade fartygen med strejkbrytare vilket förvärrade konflikten. Till slut lyckades man enas om ett avtal där arbetstiderna för första gången reglerades.

1921 Ny strejk, denna gång för att redarna ville sänka lönerna med 30 procent. Efter ett par månaders strejk fick man gå med på 20-procentiga lönesänkningar.

1928 Sjömansunionen och Eldareunionen bildar kartell.

1930 Respektive kongress beslutade att utreda en sammanslagning av unionerna.

1932 Svenska sjöfolksförbundet bildas. Förutom eldare och sjömän gick även Sveriges sjöfarande kvinnors förening, Svenska stewardsföreningen och Svenska Amerikaliniens intendenturpersonalsförbund med i det nystartade förbundet. Men det var inte utan motsättningar. Många i Sjömansunionen ville inte ha med kvinnorna i det nya förbundet. ”Kvinnor är nog bra men i land ska de va!” var ett av slagorden.

1934– 1935 Två svenska sjömän, Erik Jansson och Knut Mineur, greps i Tyskland efter att ha spridit antinazistiska tidningar. Svensk fackföreningsrörelse engagerade sig för att få dem fria. Jansson släpptes efter 17 månader och Mineur efter tre och ett halvt år. Det var också straffbart att ha med sig tidningen Sjömannen i tysk hamn då den tydligt tog ställning mot nazismen.

1936 General Franco tog till vapen mot den demokratiskt valda regeringen i Spanien vilket ledde till inbördeskrig. Många frivilliga sökte sig till Spanien för att kämpa mot Franco. Av 500 svenska Spanienfrivilliga var 200 sjömän.

1939 Andra världskriget bröt ut och det blev åter farligt att vara sjöman. Omkring 100 svenskflaggade fartyg sänktes och nära 1 400 sjömän omkom på dessa. Dessutom dog flera hundra svenskar på utlandsflaggade fartyg.

1940 Tyskarna placerade ut 13 000 minor i Skagerack. Den så kallade Skagerackspärren klöv svenska handelsflottan i två delar. Utanför spärren, utan möjlighet att ta sig hem, hamnade närmare 6 000 svenska sjömän. Sjöfolksförbundet startade då avdelningskontor i New York och San Francisco.

1943 Sjöfolksförbundet inrättar en arbetslöshetskassa. Ersättningen var 3 kronor per dag.

1945 När de sjömän som hamnat utanför spärren återvände till Sverige fick de problem med de svenska myndigheterna. Bland annat med stora skulder till Skattemyndigheten för att de inte deklarerat under den tid de inte kunnat ta sig till Sverige. Några blev även anklagade för att ha uteblivit från värnplikten.

1948 Sjöarbetstidslagen klubbas igenom i riksdagen trots att de borgerliga partierna tycker att den är alltför förmånlig för de anställda. Lagen fastslog 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka.

1955 Sjöfolksförbundet har 20 000 medlemmar.

1960–1968 Den svenska handelsflottan hade glada dagar och ökade från 3,4 miljoner bruttoton till 4,5 miljoner. Samtidigt ledde rationaliseringar till att bemanningen minskade med en fjärdedel under samma period.

1970 Under 70-talets första år förbättrades villkoren för sjöfolket bland annat med fria hemresor och strejkrätt.

1970-talet Oljekrisen leder till omfattande utflaggningar och många sjömän mister jobbet. Av 750 fartyg i den svenska handelsflottan 1970 försvann 500 under en tioårsperiod.

1978 Motsättningar mellan ordförande och andre ordförande ledde till interna stridigheter som lamslog förbundet. Vid ett tillfälle satt hela förbundsledningen häktad, anklagad för oegentligheter.

1987 Den norska socialdemokratiska regeringen införde ett norskt internationellt skeppsregister (NIS) som innebar att redarna kunde ha norsk flagg men ersätta de norska besättningarna med sjömän från låglöneländer, främst Filippinerna. Danmark och Tyskland följde det norska exemplet.

1990 Det norska rederiet Fred Olsen satte in färjan Black Prince i trafik mellan Göteborg och Köpenhamn. Ombord arbetade filippiner med usla villkor och låga löner. Fartyget kallades slavskeppet och de danska och svenska sjöfacken drev kampanj mot rederiet. Bland annat anordnades dagliga demonstrationer när fartyget la till och avgick från kajen i Göteborg. Med småbåtar hindrade man ibland färjan från att lägga till. Flera demonstranter greps av polisen och dömdes till böter. Efter ett par månader gav rederiet upp och lade ner linjen.

1996 Sjöfolksförbundet anslöts till Seko och blev Seko sjöfolk.

1997 Krigsseglarna fick till slut upprättelse, 52 år efter krigets slut.

1997 För att möta utflaggningshotet tecknades ett avtal om tillfälligt anställd personal (TAP). Det innebar att rederierna kunde bemanna fartygen med låglönebesättningar, främst filippiner, till viss del, max 50 procent.

2000 Öresundsbron invigs, vilket slår hårt mot färjetrafiken mellan Sverige och Danmark.

2001 Ett nytt sjöfartsstöd klubbas i riksdagen och ett 20-tal fartyg flaggas in direkt. Sedan följer flera år av inflaggningar och en välmående sjönäring.

2008 Finanskrisen slår hårt mot branschen och utflaggningarna tar fart igen.

2013 Färre fartyg än någonsin går under svensk flagg. Omkring 90 fartyg flaggades ut mellan 2009 och 2013 vilket i princip innebar en halvering av den svenska handelsflottan.

Uppgifterna är hämtade från Seko sjöfolk 100 år, jubileumsskrift inför 100-årsjubiléet.