Bryr du dig om hur din granne har det?

Nej, varför skulle du eller jag göra det egentligen?

Här i Sverige har väl alla det bra, om man blir arbetslös får man a-kassa och kan få hjälp på arbetsförmedlingen, blir man sjuk finns modern och högkvalitativ sjukvård och sjukpenning tills man är frisk. Barnen får barnbidrag och i som sista utväg kan vi hämta socialbidrag hos kommunen, eller försörjningsstöd som det heter numer. För den som inte vill gå till socialen finns olika frivilligorganisationer.

Eller?

Alla håller inte med om det.

Tvärtom anser bland andra projektet Social Aktion att en annan bild av Sverige måste komma fram. En bild av en välfärdsstat som är på väg att rämna, med ett skyddsnät som har så stora maskor att allt fler faller igenom. En bild av ett samhälle där bara ett fåtal, om någon, kan känna sig trygga i förvissningen om att hjälpen finns när den behövs.

För att visa bland andra politikerna hur det egentligen ser ut har Social Aktion sammanställt en rapport – Onådiga luntan – där sjuka, arbetslösa och fattiga med egna ord berättar om sin kamp för att överleva i Sverige år 2013. För det är ren överlevnad det handlar om.

Rapporten överlämnades till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen i går tisdag. Den blev väl mottagen. Utredningsfolket antecknade flitigt och nickade förstående, enligt några av dem som var med.

Projektet Social Aktion är ett initiativ av bland andra tidningen Socialpolitik och ett antal socialarbetare och ska, enligt grundarna, ses som ett rop på hjälp från dem som ser och hör vad som händer runt om i landet.

Kanske den svenska självbilden fortfarande är präglad av de goda åren, när klyftorna minskade och det i alla fall nästan kändes som om socialförsäkringarna, a-kassan och socialbidraget var en medborgerlig rättighet.

Den bilden tvättas effektivt bort om man läser den Onådiga luntan.

Visst kände jag till många fall där människor hamnat mellan stolar, inte fått pengar när de varit sjuka, inte haft rätt till a-kassa. Visst har jag tagit del av LO:s siffror om hur många arbetslösa som saknar a-kassa och aktivitetsstöd, det är mer än en halv miljon. Och att många av dem överlever tack vare hjälp från familj och vänner.

Men alla dessa vittnesmål på en och samma gång gör mönstret mycket mer tydligt. Eller systemet om man så vill.

Vill vi ha ett välfärdssystem som bygger på idén att ”hungriga vargar jagar bäst”? Och att ”sjuka hungriga vargar är ännu bättre jägare”?