Stefan gick från frilans till ett fast jobb som tågförare vid 60 – nu slipper han oron

Spårskrik. Skrammel. Tåget åker fram längs Saltsjöbanan i Stockholm.

Rälsen slingrar sig förbi exklusiva villor i Saltsjö­baden och miljonprogram­mets Fisksätra, som nyligen hamnat på polisens lista över utsatta om­råden. Ibland glimtar Lännerstasundet fram mellan höstgula träd.

– Jag skulle aldrig klara av att köra tunnel­banan och arbeta under jorden. Här ser man rådjur och fåglar, vintern är så vacker här, säger tågföraren Stefan Nilsson.

Att byta jobb sent i livet är inte enkelt. En­ligt forskning diskrimineras personer redan från 40-­årsåldern på arbetsmarknaden.

Jag hade alltid en klump i magen, jag visste aldrig riktigt hur mycket jag skulle tjäna. Jag hade ingen betald semester och fick alltid se till att ha en buffert. 

Närmare pensionsåldern ser utgångsläget ännu värre ut. Sökande till lediga tjänster kontaktas knappt alls av arbetsgivare, enligt en rapport vid forskningsinstitutet IFAU.

61­-årige Stefan Nilsson bevisar motsatsen.

Att jobba som fotograf var en identitet

Han har arbetat som tågförare i snart två år. Nästan hela sitt yrkesliv var han fotograf. Första fotojobbet gjorde han som 16­-åring. Senare anlitades han av kvällstidningar, men även dagspress, lokaltidningar och flera olika företag.

Han har bland annat bevakat sporteve­nemang som hockey-­VM och olympiska spelen, rest och sett mycket. Han hade ett drömjobb.

Att vara fotograf var Stefans identitet och den han var.

Ändå beslöt han sig för att sluta som frilansande fotograf. Till största delen på grund av sitt missnöje med oskäliga avtal för frilansar och att priser ständigt dumpas på marknaden.

Det var inget lätt beslut. Men nu har hans liv förändrats till det bättre.

– Jag hade alltid en klump i magen, jag visste aldrig riktigt hur mycket jag skulle tjäna. Jag hade ingen betald semester och fick alltid se till att ha en buffert. Nu får jag en månadslön och mår mycket bättre. Jag stortrivs. Arriva ska ha en eloge för att de anställde mig.

Saltsjöbanan står inför stora förändringar. Turtätheten ska ökas och banan moderni­seras längs hela dess sträcka från stationen Slussen till Saltsjöbaden och Solsidan.

Samtidigt är intresset för att bli lok­- eller tågförare stort. Det har både Arriva och operatören MTR, som kör pendeltågen och tunnelbanan i region Stockholm, märkt av.

Under hösten har Arriva haft 138 sökande till tre tågförarplatser. Och i år fick MTR en toppnotering till sin yrkeshögskola. Hela 750 lämnade in en ansökan till lokförar­utbildningen. Framför allt var det från per­soner som övergivit flygbranschen – en bransch som coronapandemin påverkade kraftigt.

Kraven är höga för att bli antagen. Omfat­tande intervjuer och urvalstester görs, samt en läkarundersökning. Att kunna behärska det svenska språket är A och O på grund av alla säkerhetskrav och regelverk.

Det är svårt att få anpassat schema på Arriva

Ett måste är också att kunna arbeta alla tider på dygnet. Det är Arriva stenhårda med. Och just i den frågan har företaget och facket haft konflikter.

Exempelvis 2019 när Arriva minskade möjligheterna att få tjänster med anpassat schema. En konduktör, som Sekotidningen skrev om då, tvingades att arbeta helger. Detta trots att hon har en dotter med en svår hjärnskada och ett stort behov av vård i hemmet.

Detta till trots, trivs många på jobbet. Inte minst Stefans kollega, tåg­värden Samir Nosrat. Han har arbetat på Saltsjöbanan sedan 2017.

Samir har ansvar för säker­heten ombord, och är tågföra­rens hörsel, syn och lukt. Det är hans uppgift att evakuera rese­närer och vara behjälplig vid olyckor, om det skulle behövas av någon anledning, samt infor­mera förare om skador eller rök­utveckling.

– Varje vecka händer det något, säger Samir.

Allvarliga incidenter har skett på Saltsjöbanan

Tidigare fanns det tågvärdar även på sträckan Igelboda–Solsidan, men inte nu längre. Det är något som den lokala Seko­klubben är kritisk mot.

Ett resultat av förändringen är att det på sistone skett allvarliga incidenter. Som att skolbarn drar i nödbromsen och dörrar öppnas under färden. Det har även hänt att kvinnliga tågförare utsatts för verbala hot och spottloskor, samt att barn rivit sönder säten.

– Förarna har ingen koll på vad som händer under färd, vi har inga kameror. Trygghetsvärdar och ord­ningsvakter har satts in, men är inte ombord hela tiden, säger Per­ Olof Karis, vice ordförande för Seko på Saltsjöbanan.

Tågvärdarna skapar trygghet för tågförarna, men de bidrar även till en social arbetsplats, tycker Stefan Nilsson. Det är medarbetare att prata och umgås med.

– När tillfälle ges går vi på promenader. Det roliga är att man jobbar med så många personer som kommer från olika delar av världen. Vi skrattar mycket och byter mat­recept. Det gillar jag verkligen.