Vad som orsakade olyckan är ännu inte känt.

–Det är en mycket tragisk händelse. Det är ett litet bolag med cirka 30 personer som drabbats. De har det tungt just nu och får krisstöd, säger Mårten Lundberg, kommunikationschef på Tre.

Företaget saknar kollektivavtal

Sekotidningen har varit i kontakt med det företag där mannen var anställd. En företrädare för bolaget bekräftar att personalen får krishjälp av psykolog, men vill i övrigt inte säga något om olyckan. En intern utredning pågår.

Mats Andersson: Det finns inga dödsolyckor

Ledare

Företaget saknar kollektivavtal och är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation. Däremot ska personalen ha försäkringsskydd. Seko menar att företaget borde tillhöra Telekomavtalet. Det finns medlemmar på företaget, men det finns inga lokala fackliga företrädare.

Företaget är registrerat som ett elinstallationsbolag hos Elsäkerhetsverket, vilket ställer särskilda krav på säkerhetsarbetet, enligt Elektrikerförbundet.

Olyckan utreds

Förutom företaget utreder Arbetsmiljöverket och polisen olyckan.

Tre:s huvudskyddsombud Erik-Jan Rood har varit involverad i arbetet efter olyckan. Han säger att helst ser att underleverantörer har kollektivavtal.

”Vi ställer inte krav på alla våra underleverantörer att de ska ha kollektivavtal eftersom vi ibland inte har möjlighet att välja bort att samarbeta med mindre företag med särskilda kompetenser”, skriver han i ett mejl till Sekotidningen.

Han skriver vidare att Tre samarbetat med det aktuella företaget i 15 år utan att det varit några incidenter.
”Företaget har hög kompetens, fokus på säkerhet och stor erfarenhet av denna typ av arbete. Alla som utför mastarbete är certifierade i att utföra arbete på hög höjd i enlighet med de regler och krav som Arbetsmiljöverket ställer. Det gäller både våra egna medarbetare och leverantörer.”

I en kommentar till olyckan har Sekos vice ordförande Gabriella Lavecchia skrivit:

–Det har inte ens gått en månad på det nya året och fem (nu stigit till sju reds anmärkning) personer har dött på jobbet. I ett sådant läge, när dödsolyckorna närmar sig rent epidemiska proportioner, borde vi höra krav från alla möjliga håll om satsningar på arbetsmiljö och skyddsombud. Vi borde höra en massiv våg av krav från näringsliv och andra om att stoppa döden på jobbet. Men det gör vi inte. Varför gör vi inte det?