På ett av de första seminarierna under politikerveckan i Almedalen ifrågasattes bilden av medelklassen makt över valresultatet. Med hjälp av SCB-siffror och egna undersökningar ställde Tobias Gerdås från LO frågan hur det skulle gå om valutgången bestämdes enbart av LOs medlemmar.

Han svarade själv att då hade vi haft en stark röd-grön majoritetsregering, med över 70 procent av rösterna. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle bli större än vid ett ordinarie val medan Miljöpartiet minskade något och Moderaterna skulle vara det enda borgerliga partiet i riksdagen. Alltså rätt stora skillnader mot hur valresultatet sannolikt kommer bli.

Slutsatsen av detta bör vara att den som är intresserad av att vinna höstens riksdagsval måste ta hänsyn till vad LO-medlemmarna anser vara viktigt. Och då räcker det inte med att enbart ”lyssna” eller ”ta oron på allvar” eller utlova förbättringar ”när det ekonomiska läget så medger”.

Konkreta löften om konkreta förbättringar som kommer inom rimlig tid. Det är vad som gäller.

När det gäller a-kassan förefaller det som om socialdemokraterna fattat det. För på seminariet innan utlovade Ylva Johansson att ”taket (i arbetslöshetsförsäkringen) ska höjas rejält under nästa mandatperiod”. Senare under dagen har Stefan Löfven sagt samma sak.

Undersökningen visar också att det stöd som de borgerliga partierna tappar bland LO-grupperna tillfaller Sverigedemokraterna. Enligt Tobias Gerdås är det alltså en myt att SDs nya sympatisörer framför allt utgörs av missnöjda sossar.

Men oavsett varifrån dessa kommer så finns det något fler som kan tänka sig att rösta på SD bland LOs medlemsgrupper än bland väljarna i stort.

LO ser det som en av sina uppgifter att berätta för sina missnöjda medlemmar att fyra år till med en alliansregering knappast skulle bidra till att orsakerna för deras missnöje minskade. Tvärt om.