Artikeln publicerades ursprungligen i Statsanställd, 1979. Text och foto: Harry Forsman.

Elenor är värd en ordentlig rubrik var det någon annan som sa då jag kom upp till Juktans pumpkraftverk för att söka efter henne.

Det är nämligen så att Vattenfall inte har så värst många kvinnliga driftmaskinister i sin tjänst. Förutom Eleonor så är det hennes tvillingsyster Lisa som jobbar uppe i Vuollerim och t o m vikarierat för driftmästaren i driftcentralen där.

Så egentligen borde båda tjejerna ha varit med i det här reportaget, men tyvärr är det en bra bit mellan Juktan och Vuollerim och därför får Eleonor representera de två duktiga och något ovanliga tvillingsystrarna.

Men det finns ytterligare anknytningar till Vattenfall inom familjen Båtsman. Pappan är mångårig bergsprängare och Elenors bror är också han bergsprängare. Plus att Eleanors kille är driftmaskinist, vid Juktans pumpkraftverk.

Eleanor berättar att de senaste tolv åren har familjen bott i byn Gunnarn inom Storumans kommun.

– Men annars har vi, som hon uttrycker det, rantat runt i hela Norrland.

Numera bor dock Eleonor själv i Storuman och därifrån har hon dryga tre mil till sin arbetsplats, det nyligen färdigbyggda pumpkraftverket Juktan bortom Blaikfjället.

Men hur kommer hon då in på det här med att bli driftmaskinist hos Vattenfall, ett både tekniskt och ansvarsfullt arbete.

Är du speciellt tekniskt lagd och med anlag för pumpar, instrument och andra invecklade saker?

– Nej, säger hon, jag är inte speciellt tekniskt intresserad utan det här är ett jobb som alla andra. Varför jag valde den här banan vet jag inte. Kanske var det bara slumpen.

Omväxlande och trevlig är jobbet, tycker Eleonor, där hon sitter i maskinstationen 250 meter ner i berget.

Från början gick Eleonor den två-åriga el-teletekniska linjen på gymnasiet i Lycksele. Efter skolan sökte så hon och hennes syster till Vattenfalls utbildning för maskinister i Västerås. Mest som hon säger, för att se om dom tog in tjejer.

– Första gången vi sökte kom vi inte in, säger hon. Vi hade för lite praktik, sa dom. Men kanske att dom ville pröva hur pass allvarligt intresserad vi var. Men vi fick i alla fall börja som praktikanter vid Grundfors kraftstation i Umeälven. Där praktiserade vi i sju månader. Hösten därpå, det var hösten 75, sökte vi igen till Västerås och då gick det hela vägen. Vi var dom enda kvinnliga sökandena.

Efter ett år i Västerås där flickorna läste teori blev det återigen praktikjobb på olika platser, först i Ringhals och sedan i Trollhättan och på montagegruppen samt i Grundfors, på underhållsgruppen. Hela utbildningen tog två och ett halvt år.

Omväxlande

Som färdig maskinist fick Eleonor anställning i Storuman och Juktans pumpkraftverk.

– Det är ett riktigt bra jobb det här, säger Eleonor. Omväxlande och trevligt.

Men hon erkänner att den första tiden var hon fruktansvärt nervös, då hon skulle gå ensam. Den allra första tiden fick hon förstås hjälp men sedan var det bara att axla det ansvar som innebär att vara driftmaskinist vid ett komplicerat kraftverk som Juktan är.

Sämsta tiden var från september förra året till i mars i år, tycker hon. Då gick man nämligen i treskift, under inkörningsperioden och innan man kopplade till fjärrstyrning från Grundfors kraftverk.

Lite kusligt kunde det vara att ibland ge sig iväg till ett nattskift, speciellt om det var dåligt väder. En kväll var hon också nära att fastna med bilen i snön uppe på Blaikfjället.

– Då blev jag nästa svettig, säger hon.

250 meter under jord

I det sammanhanget skall man även tänka på att arbetsplatsen i maskinstationen är belägen inte mindre än 250 meter under jord och för att komma dit kör man nedför en kusligt mörk tunnel som har en längd av 1 800 meter och en lutning på 1:7.

Man berättar för mig att det funnits de som kommit till kraftverket på sightseeing men som vägrat åka tunneln ned till själva maskinstationen.

Inte heller fick Eleonor känna sig rädd för att ensam övernatta i en barack intill kraftverket, med jourtjänst.

Det hände några gånger, berättar hon, att hon gick ut mitt i natten och bort till ställverket en dryg kilometer bort, för att kolla vad som förorsakat larm.

Skämtsamt säger hon att det var nästan så att hon lyssnade för att höra om någon varg skulle yla.

Oljan sprutade

Otäcka saker kan också inträffa. Eleonor berättar:

–Det var mitt i natten och jag var ensam vakthavande. Då fick jag en signal som indikerade låg oljenivå. Då jag kollade var det mycket riktigt låg nivå och därför startade jag en oljeregulator.

– Så kände jag att det luktade olja. Jag tänkte då att jag går väl en runda för att kolla.

–Och vid klotventilen till intaget i Blaiksjön där fanns felet. Oljan bara sprutade i hela rummet. En plugg hade nämligen gått. Vad skall jag nu göra? tänkte jag. Och i hela rummet låg oljan som en dimridå.

– Jag började i alla fall leta efter någon kran för att om möjligt stänga av oljan. Men så rusade jag i stället upp och ringde till kraftcentralen i Stockholm för att få tillstånd att stänga av kraftverket.

– På kraftcentralen måste man nämligen veta om när det blir ett så stort bortfall i megawatt, för att kunna ta ut ersättning i energi från något annat kraftverk.

Men det var inte slut med elände för Eleonor.

– Jag hade travat omkring i den här dimridån av olja så att jag fick en förfärlig hosta. Då var det någon som gav mig rådet att dricka mjölk. Jag drack en hel liter och det hjälpte faktiskt.

– Så visst har det hänt en del saker.

Men Eleonor tycker ändå inte att det är så märkvärdiga saker. Och blir det fel och man är ensam på natten då är det, menar hon, bara att försöka hitta felet och reparera om det är ett litet fel. Eller att åtminstone nödtorftigt klara av det hela tills man får ut folk som kan reparera.

Numera går man inte längre i treskift vid Juktans kraftverk utan vanligt dagskift, plus jourtjänst emellanåt.

– Och dagtid är bra, säger Eleonor. Då är vi alltid flera på samma skift.

Men som sagt, ett jobb som alla andra, menar Eleonor och tar på sig hjälmen för att sedan skjutsa mig upp ur underjorden.

Artikeln publicerades ursprungligen i Statsanställd, 1979. Text och foto: Harry Forsman.