– Just det hände när sjukförsäkringen förändrades 2008. Många, särskilt kortutbildade kvinnor i åldrarna 55–64 år, gick i tidig pension när de inte längre fick sjukpenning eller sjukersättning.

Det säger Kerstin Nilsson, docent i folkhälsovetenskap vid arbets- och miljömedicin på Lunds universitet. Hon har länge studerat kopplingen mellan arbetsliv och pension, bland annat som forskare på det numera nedlagda Arbetslivsinstitutet.

– Jag oroar mig också för de många kvinnor, 35–44 år, som redan idag är sjukskrivna för depression och utmattningssjukdom. Hur ska de orka arbeta till en högre pensionsålder, utan att något görs åt deras arbetssituation, säger Kerstin Nilsson.

Hon anser att beslutsfattare, företag och organisationer måste skapa ett hållbart arbetsliv som gör att individen kan och vill arbeta längre. Först därefter kan man förvänta sig att människor kan orka jobba längre. Det är fel, anser hon, att stirra sig blind på kronologisk ålder. Det finns flera åldrar hos en människa, som påverkar hur man kan och vill arbeta.

Den biologiska åldern som har att göra med arv och miljö, den sociala åldern som påverkas av den sociala tryggheten under livet, om man blivit sedd eller diskriminerad, och till sist den mentala åldern som har med kunskap och minnesförmåga att göra.

Kerstin Nilsson tog initiativ till en debattartikel i Svenska Dagbladet före jul 2017 där 54 forskare ställde sig bakom resonemanget.

– Istället vill man tvinga folk att stanna kvar till en högre ålder. Och tvinga arbetsgivare att behålla personal som kanske inte orkar arbeta, säger hon.

Det finns forskning och erfarenheter som visar att det går att göra arbetslivet mer hållbart för äldre medarbetare, så att de vill och kan stanna kvar längre. Till exempel kortare arbetstid för äldre, andra, specialiserade arbetsuppgifter, att

ge äldre medarbetare uppdrag som mentorer och diskussionspartners för yngre medarbetare har visat sig ha positiva effekter.

En framgångsrik modell som tillämpas på statliga Vattenfall och som utvärderats av forskare är det som kallas 80–90–100. Det innebär att individen arbetar 80 procent med 90 procent av lönen och 100 procents avsättning till pensionen.

– Det visade sig att de som deltog höll sig friskare, sjukskrivningarna minskade och arbetet blev mer effektivt. På lång sikt var det en ekonomisk fördel för företaget också, säger hon.

Modellen 80–90–100 tillämpas idag på flera företag. Postnord är ett av dem.

Kerstin Nilssons forskning har också visat att det är många faktorer som avgör om en individ väljer att gå i pension tidigt eller stannar kvar längre. Det handlar inte bara om pengar. Individen gör en avvägning mellan hälsa, ekonomi, social delaktighet och arbetets innehåll.

– Det vill säga, orkar jag jobba, har jag råd att ta ut pension, vill jag fortsätta att ingå i det sociala livet på min arbetsplats eller känner jag större delaktighet utanför arbetet, är mina arbetsuppgifter så stimulerande att jag vill fortsätta jobba?

Ofta väger ekonomi och/eller hälsa över, men allt har betydelse för beslutet, menar Kerstin Nilsson.

Kerstin Nilssons forskning visar att den grupp som i störst utsträckning tar ut tidig pension är vd:ar. Närmare bestämt 28 procent. Det ska jämföras med kvinnliga maskinskötare i industrin där 11 procent tar ut tidig pension.