Det är varmt och kvavt, lågt i tak och mörkt. Chefen för avdelningen håller ett vakande öga på oss, så min inter­vju måste gå snabbt.

Joy Rana går tillbaka till sitt lilla bås. Utrustningen, en dator och ett headset, är inte personlig, något som Joy inte kommenterar, men som facket på företaget lyfter fram som ett problem. Personli­ga headset finns på kravlistan.

Joy har lagt sin motorcykel­hjälm på hyllan ovanför bordet och påminns hela tiden om den riskfyllda resan till och från job­bet varje dag. Många kör mc och olyckor är vanliga i den oerhörda trängseln på Katmandus gator.

Joy Rana har råkat ut för flera olyckor, men inte skadat sig allvarligt.

– Jag är inte rädd, men trafik­ olyckor är visst den vanligaste dödsorsaken i Nepal.

Han säger att jobbet på Ncell i grunden är bra, han trivs, men det kan vara stressigt. Alla måste ta emot minst 320 samtal om dagen, vilket frestar på.

– Vi ska lösa olika typer av problem, såväl tekniska som abonnemangsfrågor. En del kunder kan bli riktig otrevliga och då känns det särskilt svårt. Vi kan som tur är prata med varandra om det.

Han är med i facket och förvän­tar sig åtminstone en liten löneökning nästa år. Hans lön får jag inte veta något om, men enligt klubben varierar lönerna från 12 000 rupies (cirka 900 kronor) per månad till sju gånger det beloppet.

– Hur mycket mer jag vill ha? Det vet jag inte, men jag tror ju att det är bra för alla, för vårt lands ekonomi och för företaget, om vi har bra löner. Pengarna kommer ju till användning, säger Joy Rana, tar telefonen och hälsar nästa kund välkommen till Ncell.