”Hotar konfliktreglerna den svenska modellen?” Det var rubriken på seminariet och det korta svaret var ja, för att rädda den svenska modellen måste konflikträtten inskränkas. Åtminstone enligt Almega

– Det är en känslig fråga, men vi är bekymrade och nu känner vi att vi måste agera, sa Jonas Milton, vd på Almega.

– Men varför nu? undrade den fackliga representanten i panelen, IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä. Sverige har ju minst antal strejkdagar i Norden och bland de minsta i Europa.

Något riktigt svar fick han inte, även om den folkpartistiske riksdagsmannen Christer Nylander sa att det kan ju finnas ”maskningsaktioner” som inte syns i statistiken.

Almega säger sig inte vara ute efter strejkrätten, allt de vill göra är att begränsa sympativarslen, denna ”pistol mot pannan på arbetsgivarna” som Peter Jeppsson, vd på arbetsgivarorganisationen Transportgruppen kallade det

Almega vill bland annat att endast företag under samma huvudavtal ska kunna tas ut i sympatiåtgärder.

Dessutom vill man få till stånd en proportionalitetsprincip, det vill säga att det ska finnas ett rimligt förhållande mellan en konflikt och den skada som konflikten orsakar. Arbetsgivarna anser också att facket på grund av konfliktreglerna är alltför stark.

Chefsjuristen på Almega, Jonas Stenmo hävdade att sympatiåtgärder förekommer ”i allt större utsträckning” och han ansåg att det inte går att få nya företag att ansluta till den svenska modellen och teckna kollektivavtal om de ena dagen skriver under ett avtal och därmed ”köper fredsplikt” men två dagar senare ändå råkar ut för ett varsel om sympatiåtgärd.

Han återkom till denna formulering ett par gånger och när han blev ombedd att ge exempel hade han ett, från 1995.

Debatten om konfliktreglerna fördes mot bakgrund av strejken på Veolia och på plats i panelen fanns två av centralgestalterna, Gunnar Schön, vd på Veolia och Beata Hammarskiöld, förhandlingsansvarig, Almega.

Men eftersom Almega inte bjudit in någon representant från Seko så uteblev debatten och de båda kunde utan invändningar presentera sin respektive syn på konfliktens orsaker.

– Konflikten började som en förhandling om arbetsbrist och några deltidsanställningar, men vreds till att handla om timanställningar, något som aldrig varit uppe till diskussion, sa Beata Hammarskiöld.

– Vi hade inte tillfälle att (med Seko) diskutera de frågor som strejken handlade om.

Gunnar Schön instämde och beklagade att det inte ”går att diskutera med Seko”.

– Jag har försökt att få en dialog. Om det hade lyckats hade vi haft fler heltider.

Han tycker också att det är ett ”elände” att avtalet kan sägas upp efter ett år. Han vill ha minst treåriga avtal.

Gunnar Schön slog ett slag för fasta anställningar, det tror han att alla arbetsgivare vill se. Men han tillade att ”vår bransch behöver timanställda och deltidsanställda”.

Veolias vd ansåg också att Seko är det främsta hotet mot heltidstjänster på Veolia.

– Om jag fick bestämma, utan inblandning av facket, skulle vi ha haft fler heltidstjänster.

Vad Seko och de anställda på Veolia anser går att läsa på sekotidningen.se