Biljettkontrollanten: Hot ingår i jobbet

– En kvinna stack iväg och lämnade sitt barn i barnvagnen. Vi stod där i Skärholmen med barnet. Sedan kom hon tillbaka efter ungefär en halvtimme, säger Ivana Evertsson.

Händelsen skedde i samband med en bil­jettkontroll. Kvinnan hade lyckats passera genom spärrarna med barnvagnen, utan att betala för sig. När hon fick syn på biljett­ kontrollanterna fick hon panik, försvann från platsen men återvände sedan.

– Det är just sådana här saker, när det kom­ mer till barn, som gör ont. Jag kommer aldrig glömma det här.

Rusar av tåget

Det är inte den enda gången hon varit med om att barn farit illa. Vid en biljett­ kontroll i tunnelbanan uppstod bråk med barnets föräldrar, biljettkontrollanter och ordningsvakter inblandade. Ivana Evertsson tog barnet i famnen och gick en bit ifrån, för att barnet inte skulle se eller skadas.

Det gäller att ha tålamod och lyssna på alla olika historier. Visst råkar man ut för hot emellanåt, men det ingår i jobbet

Även hundar som kläms mellan tunnel­banetågets dörrar är vanligt. När husse eller matte fått syn på biljettkontrollanterna rusar de av tåget, utan att ta med sig sitt sällskaps­djur.

– Jag blir ju skitförbannad. Förstår inte riktigt hur man tänker. För en biljett är man beredd att skada sin hund.

Ivana Evertsson arbetar på företaget ISS Biljettkontroll som utför biljettkontroller i Stockholms kollektivtrafik på uppdrag av SL. Kontrollerna görs på bussar, pendeltåg, tvärbanan och tunnelbanan. Det är ett jobb hon haft sedan 2016.

Förutom tjänsten som biljettkontrollant är Ivana Evertsson skyddsombud. Men mer om det lite senare.

En vanlig dag på jobbet börjar med en arbetsorder om var biljettvisering ska göras.

– Sedan plockar man på sig en handenhet och kör bara på resten av arbetsdagen, säger Ivana.

”Resenärer har mindre respekt”

Det ska vara minst tre biljettkontrollanter på pendeltåget och tunnelbanan, för säker­ hetens skull.

Det har hänt att någon svimmat plöts­ligt eller spelat sjuk. Dock tycker jag att det är lite kul när man märker att det verkligen är skådespeleri

Vad är svårast med jobbet?

– När jag var ny som biljettkontrollant var det hur man hanterar bråkiga resenärer och olika situationer. Det gäller att ha tålamod och lyssna på alla olika historier. Visst råkar man ut för hot emellanåt, men det ingår i jobbet. Det är inget som stör mig. Jag vet att det är uniformen och inte mig det är riktat mot.

Vad kan det vara för historier?

– Historier om varför de inte har rätt biljett. Det har hänt att någon svimmat plöts­ligt eller spelat sjuk. Dock tycker jag att det är lite kul när man märker att det verkligen är skådespeleri.

Hur agerar du då?

– Självklart måste jag lyssna. Sedan får man ändå försöka skriva en tilläggsavgift i den mån det går.

Vad är det roligaste?

– Jag träffar människor hela dagarna och får vara lite överallt. Det är ett rörligt jobb och det händer nya saker hela tiden, vilket passar mig väldigt bra. Jag har svårt att sitta inne och arbeta.

Har arbetet förändrats något de senaste åren?

– Det känns som att resenärer har mindre respekt och gör lite hur de vill. Förut lyss­ nade de lite mer, nu går de bara ifrån oss om de känner för det.

Arbetar ni på något annorlunda sätt jämfört med då?

– Nej, men under pandemin blir det lite annorlunda. Det är svårare.

I uppdraget som skyddsombud – att före­ träda både inhyrd och ordinarie personal i arbetsmiljöfrågor – har Ivana Evertsson synts i medierna en del och fått igenom flera skyddsåtgärder, framför allt under corona­ pandemin.

Flera problem under pandemin

För det första var det frågan om rastloka­ler och tillgång till toaletter, handsprit och att kunna tvätta händerna. I mars portade näm­ligen MTR, som kör tunnelbana och pendel­tåg i Stockholmsområdet, kontrollanterna på ISS från att använda deras rastlokaler. Detta för att minska risken för smittsprid­ning av covid­-19.

Även hot och våld ökade i mars i samband med biljettkontroller. Många resenärer pro­ vocerades av att bli kontrollerade och att per­ sonalen kom så nära inpå.

Ivana Evertsson var väldigt kritisk till att arbetsgivaren inte kom med någon lösning. Därför lämnade hon in en så kallad 6:6a till Arbetsmiljöverket, en begäran om ingripande enligt arbetsmiljölagen.

Det blev en framgång och ledde till att kon­trollanterna gavs tillträde till andra toaletter.

Därefter ställde hon krav på att biljettkon­trollerna skulle stoppas tillfälligt på grund av den lavinartade smittspridningen i Stock­holm. Först motsatte sig SL, men efter att frågan uppmärksammats i media, och även Vänsterpartiet i Stockholm riktat kritik mot SL, stoppades slutligen kontrollerna.

Det tog ett tag innan jag vågade säga ifrån. Det kommer aldrig hända igen, jag kommer inte vänta med att säga ifrån om någon behandlar mig fel.

På sen­hösten krävde hon att arbetsgivaren skulle gå med på att alla anställda ska få bära munskydd om de vill.

Framgång igen.

Blev sexuellt trakasserad

Ivana har varit skyddsombud i två års tid. Det var naturligt för henne att ta sig an uppdraget.

Sedan barnsben har hon varit öppen med vad hon tycker och tänker – och orädd att vädra sina åsikter inför andra, eller för den delen inför arbetsgivare.

– Jag är uppfostrad så. Min mamma är otro­ ligt rättvis: det ska vara ordning och reda. Alla är lika mycket värda. Jag går efter henne. Man kan inte vara rädd för att ha en åsikt eller ta skit. Mamma är likadan.

År 2018 blev ett bevis för Ivanas styrka, även om det också var ett tärande år.

Ivana och två andra kvinnliga kontrollan­ ter polisanmälde två arbetsledare som utsatt dem för grova sexuella trakasserier, kränk­ ningar, mobbning och hot.

En arbetsledare trängde sig in i ett om­ klädningsrum för att efteråt berätta vilka trosor de haft på sig. En annan beskrev hur han ville binda fast en av kontrollanterna i sexuella syften.

Vägen till en rättslig dom var lång och krävande. Ivana var inte betrodd av flera på arbetsplatsen. Hon och en av de andra som utsatts blev sjukskrivna. En annan tvingades sluta medan arbetsledarna arbetade kvar.

– Det gjorde jätteont att kollegor inte trodde oss, och gjorde att jag mådde ännu värre.

Tiden gick långsammare än vanligt, dagar kändes som veckor, veckor som månader.

Arbetsledare dömdes

Utan ett stort stöd från ett fåtal kollegor och Seko hade hon inte klarat processen som varade över ett år, berättar Ivana Evertsson.

– Jag träffade en psykolog, fick läkarvård och hela tiden en otrolig hjälp och stöd från Sekos företrädare. Om jag hade varit ensam vet jag inte hur det skulle ha gått. Jag är fort­ farande tacksam för det stöd jag fick.

Till slut dömdes en av arbetsledarna för sexuellt ofredande i Södertörns tingsrätt. Samtidigt stämde Seko arbetsgivaren ISS till Arbetsdomstolen för att företaget inte agerat för att stoppa de sexuella trakasserierna, eller ha flyttat på arbetsledarna. Det slutade med förlikning och prövades aldrig av AD.

– Om det har kommit någonting bra ur det så är det att jag blivit starkare i mig själv.

– Men det tog ett tag innan jag vågade säga ifrån. Det kommer aldrig hända igen, jag kommer inte vänta med att säga ifrån om någon behandlar mig fel.