– Min slutsats är att min identitet först och främst är arbetare. Klassperspektivet är grunden för ett jämlikt samhälle. Bild: Anna Simonsson

Arbetare med examen från Konstfack. Svenskt förnamn med arabiskt efternamn. Att inte passa in någonstans, men fungera överallt. För Lina el Yafi är det både en styrka och en svaghet.

– Det är frågor jag har tänkt väldigt mycket på. Ska jag identifiera mig utifrån kön, etnicitet, klass eller något annat? Min slutsats är att min identitet först och främst är arbetare. Klassperspektivet är grunden för ett jämlikt samhälle.

Efter gymnasiet hade hon några olika ströjobb inom vården och handeln. Hon gick även en ettårig fotoutbildning på Kulturama. Sedan jobbade hon på ett äldreboende, ett tungt och slitsamt arbete.

– Jag var vårdbiträde, och det kändes att vi stod längst ner i hierarkin. När jag pratade med en kompis som var spårvagnsförare tyckte jag att det verkade kul. Dessutom var det både bättre betalt och bättre arbetsmiljö.

Hon sökte och fick jobbet som spårvagnsförare på Lidingöbanan, där hon genast gick med i facket.

– Jag hade inte varit det tidigare, men där var det självklart. Seko välkomnade mig och bjöd in till informationsmöte. Det hade jag inte varit med om där jag jobbat tidigare.

Vid sidan av arbetet drev hon en del fotokonstprojekt och sökte så småningom in till Konstfack. Där blev hon kvar i fem år med avbrott för föräldraledighet. Men hon behöll sin anställning och körde spårvagn på helger och lov.

Något år efter att hon avslutat studierna och gått tillbaka till Lidingöbanan stängdes den för renovering, och alla anställda flyttades över till tvärbanan.

Helst skulle hon vilja ha en balans mellan konsten, arbetet och det fackliga, alla med olika perspektiv på tillvaron.

– Jobbet är väldigt inrutat. Vi har tidtabellen att följa och jag vet hela tiden vad jag ska göra. Det fackliga är väldigt här-och-nu, att lösa problem när de uppstår. Medan konsten handlar mer om reflekterande som är en långsam process. Det fackliga är kollektivt och konsten är individualistisk och helst skulle jag vilja hinna med allt, men nu ligger konstprojekten nere.

Hon är uppvuxen i ett politiskt engagerat hem, av traditionellt socialdemokratiskt snitt. Men det har inte varit självklart för henne att bli medlem i något parti.

– När Sverigedemokraterna kom in riksdagen 2010 började jag känna att jag ville engagera mig. Det dröjde till 2015 innan jag gick med i Vänsterpartiet.

 

Att det blev Vänsterpartiet och inte Socialdemokraterna beror på att hon upplever att (S) gjort en högersväng och att det är (V) som nu är det mest arbetarvänliga partiet.

– De är som sossarna var förr, de som nu pratar om att göra inskränkningar i strejkrätten. Det tror jag kan göra att de förlorar röster i LO-kollektivet. Jag hoppas att trycket blir så hårt att de ändrar sig.

– Och så pensionsöverenskommelsen med höjd pensionsålder. Det slår hårt mot arbetarna, så där har man svikit tycker jag, säger Lina el Yafi.

Men vi lever allt längre och allt färre får ut en dräglig pension. Måste inte något göras då?

– Jo, vi lever längre men den stress och den press som många lever under i arbetaryrken gör att många inte ens klarar sig fram till dagens pensionsålder.

Hon tycker även att det är bekymmersamt att (S), som hon uppfattar det, närmar sig Centern och Liberalerna. Hon ser en fara i om alla partier samlas kring mitten.

– Jag tror snarare att det är det som föder missnöjet hos många som då känner att de inte har någon som talar för dem. Det kanske räddar situationen kortsiktigt och man lyckas hålla (SD) utanför tillfälligt, men jag tror att man i längden bara driver fler människor i armarna på dem.

Även om hon tycker att (V) har den mest arbetarvänliga politiken anser hon att partiet ibland kan framstå som lite för akademiskt, något hon och de andra i partiets fackliga nätverk försöker råda bot på. Där sitter hon i ledningsgruppen som är i färd med att planera

en facklig rikskonferens för vänsterpartister.

– I nätverket ser vi till att samla fackligt aktiva inom (V) från hela landet. Där kan vi diskutera gemensamma frågor och lyfta problem. Men också mejsla ut vilka frågor vi tycker att partiet ska driva för att stärka arbetarnas position.

När detta nummer av Sekotidningen går i tryck har Vänsterpartiet ännu inte fastslagit landstingslistan i Stockholm, men enligt valberedningens förslag står Lina el Yafi på valbar plats.

Det har gått väldigt fort. Du blev medlem för två år sedan och hamnar nu så högt upp på listan. Vad beror det på?

– Det handlar nog mycket om tillfälligheter, att jag var på rätt plats vid rätt tillfälle. När vi drev kampanjen för de uppsagda konduktörerna på tvärbanan syntes jag en del i medier och blev lite av ett ansikte för kampanjen. Jag hade också mycket kontakt med politikerna i landstinget, så det är nog en del av förklaringen.

– Lite kanske också för att jag kan vara väldigt drivande när jag blir engagerad. Och så är jag envis och kör på, även om det ibland är hopplöst. Och så kan det vara att jag uppfyller vissa kriterier, som att vara kvinna och ha en annan bakgrund.

Med sina erfarenheter från kollektivtrafiken i Stockholm är det naturligt att det är de frågor hon helst arbetar med när och om hon blir vald. Och det finns en hel del att ta tag i, enligt Lina el Yafi.

– Det är frågor som jag kan och där jag ser att det behövs tydliga förbättringar. Framför allt är det upphandlingssystemet som är problemet. Helst vill jag se att all kollektivtrafik ska drivas av landstinget i egen regi.

Varför?

– Problemet är att i varje ny upphandling försämras villkoren för oss anställda. Och det blir sämre för trafikanterna, medan företagen ska dra in vinst.

I höstas var hon en av initiativtagarna till en hearing i landstingshuset, där flera fackförbund bjudit in partierna att prata om upphandlingar. De rödgröna politikerna, som var de enda som kom, lovade då att åtminstone ta tillbaka delar av skärgårdstrafiken i egen regi om de vinner valet.

Men du vill se all kollektivtrafik i egen regi. Är det realistiskt?

– Vi får väl börja med skärgårdstrafiken, och det är såklart en lång process att ta tillbaka allt. Men jag är envis, som sagt.

Sedan 2006 har det varit en högermajoritet i Stockholms landstingsfullmäktige. Enligt Lina el Yafi är det nu hög tid att det ändras. Och med tanke på alla upphandlingsskandaler, med Nya Karolinska som den största, tycker hon att det borde bli en promenadseger för de rödgröna.

– Jag hoppas och tror att folk har sett vad landstingsalliansen ställt till med. Något vi kommer att påminna om i valrörelsen. Jag hoppas också att alla förstår hur viktigt landstingsvalet faktiskt är.

Om inget oväntat inträffar tar alltså Lina el Yafi plats i landstingshuset till hösten. Fram till dess kör hon vidare i sin spårvagn, fortsätter att ta hand om medlemmarnas problem och hinner förhoppningsvis med ett eller annat konstprojekt.

– Just nu funderar jag på att dokumentera min familjs förhållande till kooperationen. Morfars mormor startade en kooperativ butik i sin lägenhet för att folk var så fattiga. Min morfar jobbade på Konsumskolan och min morbror har en Coop-butik i Småland. Det är sådant jag kan fundera på i styrhytten. Men jag får se om jag hinner med det, säger Lina el Yafi.

Lina el Yafi

Yrke Spårvagnsförare på tvärbanan i Stockholm.

Ålder 39 år.

Familj Sambo och två barn.

Bor Lägenhet i Årstadal i södra Stockholm.

Aktuell Blivande landstingspolitiker för Vänsterpartiet.