Christer Persson tar emot oss i köket, med viss sjöutsikt, och bjuder på kaffe.

Numera är han fristående utredare och författare men med en gedigen bakgrund inom LO och Socialdemokraterna på 80- och 90-talen.

Men nu är det januari 2015 och vi sitter alltså i Christer Perssons kök. Tidigare samma dag har han lyssnat på delar av den första partiledardebatten på det nya året, vilket också är den första efter den så kallade decemberöverenskommelsen – och han tycker att det finns anledning att vara hoppfull.

– Stefan Löfven sa flera saker som pekar åt rätt håll. Han talade om en helt ny politik och en reformagenda. Höjt tak i a-kassan, slopad bortre gräns i sjukförsäkringen och ett investeringsprogram.

Från hans synvinkel är det goda nyheter med tanke på att han är medförfattare till tre böcker om alliansens politik – och då inte som hyllningsskrifter. Tesen de drivit är i stället att Reinfeldtregeringarna med vett, vilja och precisionsverktyg nedmonterat den svenska välfärdsstaten under sina två perioder vid makten.

Första boken Åtta år med Reinfeldt: Vad varje väljare bör veta om högeralliansens politik kom inför valet 2006.

– I media spreds då uppfattningen att det inte var någon större skillnad på höger och vänster. Att Moderaterna hade svängt och blivit ett mittenparti som värnade den svenska välfärden och den svenska arbetsmarknadsmodellen. Men om man tittade på vad de ville göra var det inte alls så.

I boken analyserade därför han, Daniel Suhonen och Stefan Carlén alliansens politiska förslag bortom retoriken, och vad de skulle leda till om Reinfeldt fick styra landet i åtta år. Något han som bekant fick.

christer3

 

Så efter fyra år av alliansstyre skrev Persson, Suhonen och Carlén uppföljaren Bokslut Reinfeldt.

I förlagets säljtext förklaras innehållet: ”I boken visas steg för steg hur politiken metodiskt har varit inriktad på att rasera den svenska modellen såsom vi känt den hittills. Här skildras också hur retoriken från alliansen oftast har varit den rakt motsatta till den faktiskt förda politiken.”

Reinfeldttrilogin avslutades så med Reinfeldtkoden. Den ädla konsten att rasera den svenska modellen, som kom lite lagom till valrörelsen 2014. Den kan ses som en sammanfattande analys av det systemskifte alliansen drivit igenom.

– För mig handlar det om vilket samhälle vi vill ha. Under åren med alliansen har Sverige glidit isär och det är inte bra för någon. Det är ett av de länder där klyftorna ökat snabbast och det är en oerhört farlig utveckling.

Han talar om massarbetslöshet, stora brister i det sociala skyddsnätet och arbetslöshetsförsäkringen. Något som leder till att allt fler söker sig till privata lösningar, ja för de som har råd förstås. Och han talar om vinstjakt och nedmontering av vård, skola, omsorg i de omfattande privatiseringarnas kölvatten. Resultatet är ett samhälle med stora klyftor, där de som redan har, fått ännu mer, medan de som lever på marginalen hamnat ännu längre bort.

– Om du har stora grupper i samhället som ingen behöver är det ett hot mot demokratin. Då måste man göra något åt det, annars riskerar de mörka krafterna att ta över. Och där är jag rädd att den europeiska socialdemokratin inte är tillräckligt framåt.

Bland annat vill Christer Persson se en omläggning av finanspolitiken med mer keynesianska förtecken. Alltså att staten ska genomföra investeringar för att dämpa effekterna av en lågkonjunktur. Han menar att man för länge förlitat sig på penningpolitiken genom riksbankens räntesättning för att möta krisen.

–Vi har nollränta men det hjälper inte. Om inte arbetslösheten ska bita sig fast på nuvarande höga nivå så behövs en omläggning av finanspolitiken i stället, att man överger överskottsmålet. Då kan man låna för att göra offentliga investeringar och få fart på ekonomin.

christer1

 

Överskottsmålet innebär att de offentliga finanserna måste gå med ett överskott på minst 1 procent av BNP över en konjunkturcykel.

Bland annat vill han se ett investeringsstöd till bostadsbyggande.

– Som det är nu byggs det alldeles för lite och det som byggs är nästan bara bostadsrätter. Man kan förstå byggherrarna för det är mest pengar där. Därför måste politiken komma in och våga styra, för marknaden kommer inte kunna lösa det själv.

I samband med det citerar han Ernst Wigforss (socialdemokratisk finansminister på 20-, 30- och 40-talen) som sa att politiken måste ha provisoriska utopier. Det innebar att man inte skulle sätta upp en utopi att sträva efter direkt för det kan hända så mycket på vägen dit. Om man däremot har provisoriska utopier på vägen mot den slutliga utopin kan de prövas och utvärderas efterhand.

– Och jag tycker att det är dags för arbetarrörelsen att ta fram de provisoriska utopierna igen, så att man får ett mål med politiken och inte bara förvaltar det som redan finns. Det har varit stiltje i för många år med bara krishantering, krishantering, krishantering.

Hur skulle en sådan provisorisk utopi se ut?

– Jag vet inte riktigt. Men det kan röra frågor som det goda arbetet. Det är en viktig fråga eftersom arbetslivet brutaliserats så de senaste åren. Men också klimat- och miljöfrågor kan komma in där, till exempel.

Han uttrycker alltså viss besvikelse över socialdemokratins handlingsförlamning. Och jämför bakåt.

– Arbetarrörelsen har traditionellt utgått från en samhällsanalys där man kommit fram till vad som är fel och sedan, genom reformer, har man åtgärdat det. Men nu har det varit lite vilset och man har bara försökt svara på de borgerligas samhällsanalys.

Som exempel nämner han Rädda barnens årliga rapport om barnfattigdom i Sverige som publicerades före jul.

– 230 000 barn i Sverige lever i fattigdom men det gick spårlöst förbi. Olof Palme hade ju tagit tag i en sådan rapport direkt och gjort något åt det.

Men när han sagt det backar han lite.

– Det finns ju faktiskt åtgärder mot barnfattigdomen i regeringens budget, som höjt underhållsbidrag till exempel.

christer

 

Och det finns som sagt hopp, enligt Christer Persson. Stefan Löfven har lyft viktiga frågor, och även om SD kastat grus i maskineriet, så att S måste regera med alliansbudgeten ett år, finns det tecken i tiden som talar för en förändring.

– Nu har ju flera tunga institutioner, som inte kan betraktas som vänstervridna, gått ut och sagt att ett jämlikt samhälle inte motverkar tillväxt, utan tvärtom främjar den.

Christer Persson nämner som exempel Oecd, Världsbanken och IMF. Bland annat har Oecd nyligen publicerat en rapport där man konstaterar att den svenska ekonomin hade kunnat växa med ytterligare 7 procent mellan 1990 och 2010 om inte inkomstklyftorna hade ökat så kraftigt som de gjort.

– Så jag ser ljus i slutet av tunneln men det är ett enormt arbete som ligger framför oss.

Vi kommer in på tecken i tiden som talar för att det skett en viss rättning vänster på sista tiden. Ett valresultat där Moderaterna tappade 10 procent och en valrörelse där många av de som gynnades mest av alliansens skattesänkarpolitik gick samman och sa att det fick vara nog. Medelklassuppropet, som det kom att kallas, sa nej till ytterligare jobbskatteavdrag och ville i stället se satsningar på vård, skola, omsorg.

– Men jag vill inte tala om en vänstersväng utan en tillnyktringssväng. Den nyliberala politiken har prövats i 30 år och den har kommit till vägs ände. Nu måste vi ha en starkare statlig styrning.

Och det är något Christer Persson återkommer till många gånger under intervjun: att politiken måste ta för sig.

– Politiken måste göra comeback. Nyliberalernas tro att marknaden ska lösa allt har ju visat sig inte fungera. Därför måste politiken återupprättas och staten styra mer.