En mer populär person får man leta efter. När Björn Lind kliver ut från flygplatsbyggnaden i Nepals huvudstad Katmandu hösten 2012 möts han av stora famnen, blommor och många leenden.

Vi andra är självklart också välkomna, men det är Björn som är i centrum. Det är honom våra värdar väntat på. Den lugna, trygga ”brother Björn”. Som samtalar med de nepalesiska lokala fackliga företrädarna. Som varit på besök i Katmandu tidigare för att följa Sekos lokala utvecklingsprojekt och som personifierar gedigen facklig erfarenhet och kunskap.

Något som efterfrågas på den internationella fackliga arenan.

 

När vi just träffats på Sekos förbundskontor i mitten av april i år, för att göra den sista delen av intervjun, kommer nyheten om den stora jordbävningen i Nepal. Tusentals människor är drabbade och Björn Lind gör allt för att komma i kontakt med kamraterna i Katmandu.

– Det är djupt tragiskt det som hänt, säger han. Vad kan man mer säga. Det visar sig att alla har överlevt.
Veckorna efter katastrofen har de fackliga organisationerna i Nepal samlats inom UNI Liaison Council för att ta del i hjälparbetet.

Mat distribueras och en internationell fond har startats för att samla in pengar. Länk finns på Sekos hemsida.

– Det handlar om praktisk solidaritet, säger Björn.

Björn Lind har arbetat fackligt på heltid sedan 1976. Till Sekos förbundskontor kom han 1988. Han började sin yrkesbana – och sitt fackliga engagemang – som tekniker på Televerket i slutet av 1960-talet.

I juni går han i pension. Samtidigt lämnar han sin tjänst på Telia, efter 48 tjänsteår. De senaste 27 som tjänstledig.

– Min sista tjänstetitel på Televerket var metodtekniker, säger han, men det har jag aldrig arbetat som.

Istället har det blivit en imponerande facklig karriär. Det började på Tele-ettan i Stockholm. Då hette facket Svenska Teleförbundet. 1970 gick förbundet in i dåvarande Statsanställdas förbund, SF. Och 1995 bildades så Seko, av SF och Svenska Sjöfolksförbundet.

Inte så konstigt att Björn Lind är en facklig uppslagsbok, rik på fakta förstås, men också på berättelser om människor han mött. På båda sidor av förhandlingsbordet.

– Cheferna på Televerket var ofta talbara, ville hitta lösningar och kände personalen. På den fackliga sidan var det mängder av kompetenta kolleger. Tillsammans fick vi till många fina överenskommelser, säger han.

Efter 30 år som bland annat avdelningsordförande, förhandlare och ombudsman blev Björn i slutet av 1990-talet branschansvarig för telekom. Därigenom fick han möjlighet att delta i olika EU-fackliga biståndsprojekt.
Han blev medbjuden av Sekos internationella sekreterare att träffa ryska fackföreningar och på den vägen är det.
Världen har blivit hans arbetsfält. Ryssland, Moldavien, Georgien, Malawi och Nepal.

Resan till Nepal för snart tre år sedan var
en av många uppföljningar på projekt som Seko driver i bland annat telekombranschen. Målet med projektet i Katmandu är att stödja personalen på Teliaägda Ncell när de bygger upp en fackklubb på företaget. Klubben finns på plats sedan flera år och fungerar bra.

Hösten 2012 förberedde klubben förhandling om ett nytt kollektivavtal och ville ha tips och inspiration från Sverige. Och visst blev samtalen inspirerande och ömsesidiga. Den svenska delegationen och de nepalesiska fackliga företrädarna kunde lära av varandra.

– Jag tycker att det är så fantastiskt att möta dessa unga, ambitiösa, målmedvetna fackliga kamrater, säger Björn. Det finns en framtidstro, både i Nepal och i många andra länder där ungdomar, både män och kvinnor, stiger fram som ledare.

Det fackliga bistånds- och samarbetet bygger på en idé om hjälp till självhjälp. Inga pekpinnar får förekomma. De svenska fackföreningarna berättar om den svenska modellen och utbildar om demokratins möjligheter.
De lokala facken gör sedan sina egna vägval.

– Demokrati är grundbulten i det fackliga arbetet, anser jag. Det handlar om kompromissvilja, att ge många en röst, att hitta lösningar. Fackligt arbete är en enda lång lektion i att utöva demokrati, säger Björn.

 

Han gillar alla sina projekt, men kanske hjärtat slår lite extra för de ryska fackförbunden, som sedan murens fall haft det tufft. I början av 90-talet försökte amerikanerna införa sin modell, där facket i princip skulle slås sönder. Samtidigt fanns kommunismen kvar i människors huvuden, säger Björn.

Samarbetet med Sverige kom med något nytt och annorlunda, men inte okontroversiellt.

Det senare visade sig mycket tydligt under ett seminarium där Björn Lind berättade om den svenska modellen och välfärdsstaten.

– Det var i stort sett bara kvinnor där och när jag var klar reste sig en man upp (som var facklig och lokalpolitiker) och sa: den där typen ljuger, det går inte att ha allt det han pratar om – daghem, frihet, jämställdhet – i en marknadsekonomi.

– Då reste sig damerna upp och skällde ut mannen. De talade utifrån sin erfarenhet. Det var de som måste köpa den dyra medicinen till barnen, betala doktorn och så vidare. Mitt föredrag gav dem ett alternativ.

bjorn li

Björn är stolt över den svenska modellen och berättar gärna om den utan att för den skull tycka att det man gör i andra länder är dåligt. Tvärtom understryker han att svenskar har mycket att lära, att vi inte ska slå oss för bröstet och tro att vi alltid vet bäst.
Samtidigt är den svenska fackföreningsrörelsen framgångsrik i internationell jämförelse. Facken har ett unikt inflytande genom kollektivavtalen. Med lagstiftningen i ryggen och rätten till information och samverkan har
facket fått en stark ställning.

Alla som någon gång suttit och fikat med Björn vid runda bordet på Sekos gamla kontor på Barnhusgatan vet att han har mycket att berätta och att han gärna för fram sina synpunkter med sitt stoiska lugn.
Många diskussioner har uppstått kring något Björn sagt. Argument för och emot har Argument för och emot har farit över bordet, allt medan upphovsmannen lyssnat med stort intresse.

För så ska det vara, tycker Björn. Människor  ska få lufta sina känslor och prata ut. Det ska vara högt i tak. En bra facklig företrädare ska lyssna och vara beredd att rucka på sina principer. Den som tror för starkt på saken kommer sällan till något resultat.
Det är där demokratin kommer in i bilden.

– Vi ska vara konstruktiva, inte ha konfrontation för konfrontationens egen skull. Men ibland är det förstås nödvändigt att ta strid.

Nästan ett helt vuxenliv i fackets tjänst ger mycket att blicka tillbaka på. Han konstaterar sammanfattningsvis att det, trots omvälvande förändringar, gick ganska bra för Televerkets personal.

– Jag är full av beundran för de fackliga kamrater som varit med om omställningen av telekombranschen. De har gjort ett bra jobb, i ständig uppförsbacke. Att gå från ett företag där man aldrig sagt upp någon på grund av arbetsbrist, till ett företag där uppsägningarna avlöser varandra har varit en stor facklig utmaning, säger han.

Den största förändringen är måhända att branschen idag styrs av marknadsekonomer, tidigare bestämde ingenjörerna utvecklingen. Personalens ställning försvagades.

– Vi gjorde även en del fackliga misstag på vägen. När Televerket bildade dotterbolag borde vi förhandlat om det statliga avtal som gav mycket inflytande till lokala parter. Vi fortfarande kämpar med.

En viktig händelse under Björn Linds fackliga tid var när uppdelningen mellan arbetare och tjänstemän upphörde inom staten. Det utgick ett dekret från kommunikationsminister Olof Palme att alla anställda skulle vara tjänstemän och ha samma villkor.

– Dittills hade arbetare åkt andra klass på tåget och bott på vandrarhem under tjänsteresorna. Nu skulle alla bo på hotell och sitta i första klass. Som tjänstemännen alltid gjort.

Björn Lind

Född 1950. Yrke Ombudsman Seko. Familj Två vuxna barn. Bor I lägenhet i Stockholm. Fritid Gillar att vara i husvagnen i Öregrund.