– Jag har det bästa av allt, säger kriminalvårdaren Pelle Olsson, 69 år, som gick i pension för sju år sedan men fortfarande hoppar in på jobbet då och då.

Vi träffas hemma hos honom i Trelleborg. Blommorna prunkar i trädgården och han har precis kommit hem från en resa i Grekland tillsammans med sin fru Ann-Christin.

Han började jobba som kriminalvårdare på Tygelsjöanstalten utanför Malmö 1971 och där jobbar han fortfarande kvar.

– Jag var en av dem som hade 60 år som pensionsålder, men jobbade kvar tills jag var 62 år. Redan när jag slutade frågade chefen mig om jag kunde hoppa in och det kunde jag, säger han med ett leende.

Och det tänker han fortsätta med så länge de vill ha honom, och så länge han har lust.

Jobbet är detsamma som det alltid varit. Anstalten är en öppen anstalt och Pelle brukar oftast jobba natt.

– Jag föredrar det. Då börjar jag klockan 18 och vi låser avdelningarna kvart i tio. Sedan är det de vanliga arbetsmomenten, hålla koll, titta till att allt är som det ska och planera morgondagen.

Den största förändringen är att allt mer är på datorn. Man får lära sig nya program och det är ju bara att göra det. Klockan sju går jag av och kör hem.

Pelle har ett beprövat trick när han träffar nya intagna: han säger att de får vara snälla för han är alldeles ny på jobbet.

Går de på det?

– O ja, de lovar att vara snälla.

Kändes det vemodigt att gå i pension?

– Inte ett dugg. Och att jag fortsätter jobba beror inte på att jag inte kan släppa jobbet utan för att det är roligt, och självklart för extrapengarna som drygar ut pensionen. Men jag tror att det finns de som identifierar sig med jobbet på ett sätt som gör det svårt att sluta.

Pelle har inte svårt att få tiden som pensionär att gå – tvärtom. Han gick en konstutbildning som ung och har målat hela sitt liv. Hemmet är fyllt med hans tavlor, och han har ställt ut flera gånger.

– Och så har vi två vuxna barn och fyra barnbarn, en trädgård att påta i och är jag med i ett bridgegäng som träffas ett par gånger i veckan. Jag och min fru åker ofta iväg på utflykter.

– Jag gillar mixen av att vara ledig och samtidigt hålla kontakten med jobbet. Ibland ringer de in mig samma dag, och kan jag så kommer jag, men jag jobbar ju inte julafton eller midsommar precis. De ringde faktiskt i söndags men då kunde jag inte.

– Jobbet sitter i ryggmärgen. Att man har ett säkerhetstänk och vet vad man ska göra. Ja, ska de ta in en ovan vikarie är det ju mer jobb. Jag har varit på samma ställe sedan 70-talet så jag kan rutinerna och vet vad som gäller.

Gillar de intagna att du är äldre?

– Ja, det tror jag. De känner att jag är säker i min yrkesroll. Även om jag kan bli arg blir jag inte arg inombords och det märker de. En gång var det ett rejält bråk mellan två grupper av intagna, och ingen vågade gå in, men då öppnade jag dörren och gick emellan och bara sa: Lägg av! Och det gjorde de.

– Det har jag svårt att tro att jag skulle gjort som ny – man får en säkerhet och pondus med åren.

Vad säger du till andra som funderar på att fortsätta jobba efter pensionen?

– Testa det och trivs du inte behöver du ju inte fortsätta. Att jag har fortsatt så här länge är ju för att jag gillar att arbeta. Det är kul att träffa kollegor och jag tycker om arbetsuppgifterna

Att jobba efter 65

Fortsätta arbeta efter pensionen eller inte? Vi frågade Samuel West, psykolog och forskare, om för- och nackdelar. Vad tycker du om fenomenet att arbeta vidare efter pensionsåldern? – Det är både positivt och negativt. Men om du stannar kvar – oavsett i vilken omfattning – måste du inse att din position har förändrats. Vad finns det för fördelar? – Att man fortsätter använda den kompetens man har byggt upp under ett helt yrkesliv, att man får mer pengar och förhoppningsvis roliga arbetskamrater. Nackdelar då? – Om hela din identitet är kopplad till arbetet och är orsaken till att du inte vill gå i pension. Om du har försummat familj, vänner och inte skaffat dig några intressen utanför jobbet blir det bara destruktivt att klamra sig fast på arbetsplatsen. Vad ska man göra om man är ett med sitt jobb? – Se sanningen i vitögat och hitta ett nytt liv. Lättare sagt än gjort, men börja i det lilla. Hitta på saker du inte brukar göra. Umgås med familjen, börja spela poker eller dansa rumba. I USA finns en växande bransch som hjälper människor att gå från arbete till pension. Det är en stor process och man måste byta växel, mentalt. Är det bra för en arbetsplats med äldre medarbetare? – Ja, absolut. Att det finns en kompetensöverföring, från de som varit där länge till de yngre, är jätteviktigt. Sverige har en tendens att idealisera ungdom, medan länder som Kina och Japan vördar erfarenhet. En mix av de två kulturerna är inte så dum. Vad ska man göra om man fortsätter jobba kvar men känner sig i vägen? – Rannsaka sig själv. De flesta fall handlar just om att man inte kan se sin nya position. Var en tillgång – men inse att det är andra som styr skeppet nu. Finns det en rädsla för att inte vara behövd? – Ja, det tror jag. Det finns en psykologisk utvecklingsteori att varje ålder har sin roll, och om man som äldre inte omfamnar sin nya roll kan det bli destruktivt både för en själv och omgivningen. Det var inte en slump att senatorerna i gamla Rom hade en anställd vars uppgift var att viska ”kom ihåg att du är dödlig” i örat på dem. Har du något råd till den som tänker jobba vidare? – Ja, ta ett snack med arbetsgruppen om hur de vill att du ska jobba. Var öppen med den förändrade positionen – det vinner alla på. Ska du fortsätta jobba efter pensionen? –Jaja, självklart, jag kommer att jobba tills jag dör. Men jag hoppas att jag har insikten när jag är sjuttio åtminstone att det är dags att lämna över nycklarna till de yngre.