Juha Jalo, som var dömd till döden för uppvigling och planering av det röda uppror som startade det finska inbördeskriget, fick efter blockaden sitt straff omvandlat till fängelse. Senare blev han fri genom amnestibeslut.

Transportarbetareförbundets ordförande Charles Lindley skrev senare i sina memoarer att ”dödsdomen upphävdes och blockaden upphörde”.

Blockaden, som omfattade varor till Finland, sattes i verket sedan Svenska Järnvägsmannaförbundet och Transportarbetarförbundet förgäves försökt förmå den finska regeringen att sätta stopp för avrättningen. Järnvägsmannaförbundet var särskilt aktivt och hade protesterat mot domen och uppvaktat såväl LO som Socialdemokraternas ordförande Hjalmar Branting utan större framgång.

Historien om Juha Jalo berättas i antologin ”Den röda våren 1918”, årsbok för Arbetarnas Kul- turhistoriska Sällskap, AKS, som berättar om det finska inbördes- kriget vårvintern 1918.

Historikern Lars Ekdahl skriver i sitt avsnitt om hur facken räddade Juha Jalo från döden. Han berättar även om arbetarrörelsens splittrade syn på kriget och dess efterspel, samt om det stöd som främst fackföreningarna gav till dödsdömda och flyktingar efter kriget.

Han understryker att det bara är inledningen på en större forskningsinsats om arbetarrörelsens agerande före, under och efter det

krig, som av de vita, regeringen och borgerligheten, kallats frihetskriget. Inbördeskriget var de rödas benämning.

Det var framför allt fattigdom, sociala motsättningar och skärpta klassmotsättningar, som med inspiration från den ryska revolutionen 1917, ledde till en revolutionär utveckling i Finland och en öppen väpnad konflikt.

En månad efter att Finland blev en självständig stat från Ryssland var kriget ett faktum. Det var med utredaren Anne-Marie Lindgrens inledande ord: ”ett klasskrig som stod mellan de vita, borgerligheten och de självägande bönderna, och de röda, arbetare, torpare och landsbygdens många obesuttna”.

De röda tog makten i Helsingfors, medan de vita, som leddes av den sittande regeringen, hade sitt fäste i Vasa i Österbotten. Kriget pågick från slutet av januari till april 1918. Många fick sätta livet till, särskilt på den röda sidan. De vita vann kriget och tusentals från den röda sidan fängslades i stora fångläger. Några dömdes till döden. De röda var fackföreningsanslutna, socialdemokrater och kommunister.

Arbetarrörelsen i Sverige var splittrad i synen på kriget. Socialdemokraterna var skeptiska till de rödas uppror, som man menade angrep demokratin. LO var passivt. S protesterade inte mot vapenleveranser till den vita sidan, vilket dock flera fackförbund gjorde. Järnvägsmannaförbundet var en av de mest aktiva motståndarna.