”Vi accepterar inte tingeltangel på uniformen” påtalade en chef bestämt en dag när jag kom till jobbet på en gammal arbetsplats för många år sedan.

Med tingeltangel menades min fackförbundsnål som satt fäst på arbetsuniformens ena västslag. Bokstäverna ”HRF”, Hotell- och restaurangfacket, i guld över mörkblå grund.

Den följde inte klädpolicyn och jag beordrades ta av den på direkten, framför kollegor, framför andra fackliga medlemmar, mitt bland gästerna.

Det passade alldeles uppenbart utmärkt in i klädpolicyn att vara utarbetad, ledbruten och slutkörd.

Jag gjorde som beordrat medan jag rasade inombords. Det passade alldeles uppenbart utmärkt in i klädpolicyn att vara utarbetad, ledbruten och slutkörd. Men skam den som vanprydde uniformen och imagen med en facklig nål. Ironin. Jag satte på nålen igen efter det där arbetspasset och tog aldrig av den mer.

För en tid sedan fick en kompis som är skyddsombud frågor om han ”alltid var sån där” från en kollega som inte lyckades dölja sin irritation över den fackliga t-shirt kompisen bar vid jobbmötet.

Frågan är helt upp och ned. När är man inte facklig på sin arbetsplats? När är ett skyddsombud inte skyddsombud? Jag kan inte ens tänka mig ett tillfälle när ett samtal på ens arbetsplats inte går att knyta till facklig organisering eller till arbetsmiljöarbete. Jag har en likadan t-shirt. Över bröstet lyser SEKO i vitt mot svart bakgrund.

Sverige är på ett sätt världsunikt när det gäller facklig organisering, så utbredd som den ändå är trots decennier av fallande organiseringsgrad. Samtidigt är motståndet kännbart

Sverige är på ett sätt världsunikt när det gäller facklig organisering, så utbredd som den ändå är trots decennier av fallande organiseringsgrad. Samtidigt är motståndet kännbart. Från politiken, från makthavare, näringsliv och arbetsgivare.

Från sådana kollegor som klarar sig bättre själva medan de gott åtnjuter varenda rättighet som facket slagits för och vunnit. Från sådana chefer som känner sig hotade eller kränkta av minsta lilla fackliga aktivitet.

Det är lätt att vackla. Jag är övertygad om att de flesta som driver på för fackliga rättigheter och bättre arbetsmiljö på sina arbetsplatser misströstar ibland. Kampen är inte på något sätt skonsam.

Om alla år som facklig medlem, företrädare och skyddsombud har lärt mig något är det att aldrig ta rätten att organisera sig fackligt för given. Om alla otaliga gånger jag fått äran att företräda medlemmar och kollegor som hamnat i knipa, behandlats illa eller behövt arbetsmiljöåtgärder har lärt mig något, är det att aldrig ta mina fackligt aktiva kamrater för givna.

För strax över ett år sedan blev jag själv den som hamnade i knipa

För strax över ett år sedan blev jag själv den som hamnade i knipa efter att jag larmade i media om saker som inte gått rätt till i ett uppmärksammat ärende på jobbet.

Utan våra arbetsplatsombud, skyddsombud och det fackliga stöd jag fick från min fackförening under den tiden hade jag inte haft mina arbetsuppgifter kvar i dag, om jag ens arbetat alls.

Bär ditt fackliga medlemskap med stolthet. Någon gång kan det vara du som hamnar i skottlinjen – men då står du inte ensam.