Jag glömmer aldrig när mamma berättade för mig vad som hände på hennes arbetsplats dagarna efter valet 2010, när det stod klart att SD hade kommit in i riksdagen. Tuppkammen hade växt på några kollegor som var märkbart nöjda och självsäkra. På lunchrasten flinades det och pratades högt om att saker nu minsann skulle stramas upp.

Udden var hela tiden riktad mot mamma och andra kollegor med utländsk bakgrund

Udden var hela tiden riktad mot mamma och andra kollegor med utländsk bakgrund som hade kurat ihop sig av oro över vad SD:s framgångar skulle innebära. När några kaxade till sig, tittade andra ner i bordet. Dynamiken på arbetsplatsen hade förändrats. De var inte jämlikar längre.

Lika snabbt som den uppstod så försvann den nya spänningen på jobbet när det stod klart att svensk borgerligheten inte skulle vika sig en tum för SD:s främlingsfientlighet och hat. När Fredrik Reinfeldt i tal och intervjuer efter valet gjorde klart att SD-samarbete var otänkbart och att SD inte skulle ges något inflytande så falnade snabbt tuppkammen.

Reinfeldts snabba och tydliga markering hade betydelse för stämningen på arbetsgolvet. Han upprätthöll en anständighetens gräns gentemot den radikala högern. Han visade att riksdagsplatserna inte innebar att deras människosyn nu var accepterad. (Att Reinfeldts nyliberala privatiseringspolitik har krattat manegen för SD:s framgångar är en annan historia.)

Både när Trump vann valet i USA och Brexit röstades igenom i Storbritannien rapporterades det om att hatbrotten mot etniska och religiösa minoriteter ökade markant. Det är inte konstigt att många svenskar känner oro för vad SD:s framgångar kommer att innebära nu. Både i politiken, på arbetsplatserna och i vardagen.

Inget normalt riksdagsparti håller på så

SD är inget vanligt parti. När den nazistiska mordplanen på Annie Lööf offentliggjordes kunde ETC-journalisten Max V Karlsson visa att SD:s kommunikationsenhet via propagandakanalen Riks hade gjort mer än 120 klipp om Annie Lööf där hon attackerats, hånats och förlöjligats. Inget normalt riksdagsparti håller på så.

När Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, var med i Aktuellt efter valet och lyfte sin oro över att ett parti med nynazistiska rötter skulle få regeringsinflytande fick han ett drev av hat mot sig. Kommentarerna på SD-ägda tidningen Samnytts artikel om TV-inslaget var fulla av judehat, förintelseförnekande och nazistisk propaganda.

SD tänjer hela tiden på anständighetens gränser

SD tänjer hela tiden på anständighetens gränser och den här gången viker svensk borgerlighet ner sig. Islamofoben Richard Jomshof (SD) blir ordförande i riksdagens justitieutskott och skandalomsusade Tobias Andersson (SD) blir ordförande i näringsutskottet.

Man undrar om de har några gränser och röda linjer överhuvudtaget

Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Johan Persson (L) är tysta, de tittar bort. Man undrar om de har några gränser och röda linjer överhuvudtaget. Jag är glad att mamma har bytt arbetsplats.