I årets avtalsrörelse har Seko ett krav på entreprenörsansvar. Både arbetsmiljön, säkerheten och kvalitén hotas av de långa kedjorna av underentreprenörer.

Det är oklart vem som har ansvar för vad, arbetskamraterna känner ibland inte ens igen varandra och lönedumpning och språkförbistring kan till slut bli livsfarliga.

Seko tillsammans med Byggnads, som driver samma fråga, är värda ett brett samhällsstöd för sina krav.

Problemet är skriande när det gäller järnvägsunderhållet. Banarbetare slår larm om stress och missförhållanden, om fel de upptäcker men inte får åtgärda.

Vi kan inte ha det så här. Vi kan inte vänta tills besparingar, vinstjakt och entreprenörskedjor har orsakat ytterligare en allvarlig tågolycka eller ett hoprasat fuskbygge.

I radion berättade en person om en resa i USA strax efter elfte september. Hans fickkniv och en flaska med okänd vätska fick följa med i kabinväskan trots rigorösa säkerhetsbestämmelser.

Packningen var ett led i ett undersökande reportage. Journalisten gick vidare och fann att kontrollanterna hade låga löner, långa arbetsdagar och osäkra anställningar – allt det som urholkar yrkesstoltheten.

Vi som växte upp under rekordåren fick lära oss att ”Sverige har en blandekonomi”. Tanken var att marknaden är bra när det gäller schampo, bilar och veckotidningar, men förödande när det gäller järnväg, skola och sjukvård.

Sovjetsamhällets detaljstyrning av kastruller och toalettpapper förskräcker. Men varför är det så många som inte ser att avregleringen av järnvägen och taxibranschen och vinstdrivande skolor är lika förskräckande?

Den nyliberala konkurrensen ackompanjeras av tal om mångfald och valfrihet och rörlighet. Men ödsligheten breder ut sig.

Järnvägen är ett barn av 1800­talets framtidstro och positiva människosyn, alldeles som sjukvården. Slut ögonen en stund och föreställ dig att du åker tåg, låt oss säga 1879. Föreställ dig landskapet, de små åkrarna, de magra små korna, de små grå stugorna – Falu rödfärg var för dyr för de flesta.

Med den blanka rälsen lades framtiden ut. En enorm investering i ett av Europas fattigaste länder. Också privata investerare byggde järnvägar. Märk väl: byggde järnvägar, de utnyttjade inte statens spårsystem.

Så småningom blev allt fler järnvägar förstatligade, alla olika aktörer ledde till logistiska problem och svårigheter att köpa biljetter. Någon som känner igen den …?

Jag erkänner gärna att jag är jävig; ända sedan tre års ålder har jag varit fascinerad av tåg. Själva tågresandet är en avkoppling, med läsning, goda samtal, vackra landskap.

Järnvägens enorma infrastruktur, i nutid och i historien, är hisnande fascinerande.

Ingenting är bättre för klimatet än tågresande, och politiken kan inte fortsätta att abdikera från ansvar. Marknaden kommer aldrig att rädda oss. Vi kan nyttja den till det den är bra till – bara vi kommer ihåg att den inte har något emot att dansa på våra gravar.