Under fyra år i slutet av 1980-talet var jag korrespondent i Washington. Det var åren då USA vann det kalla kriget, eller åtminstone såg det så ut. Det var i alla händelser åren som ledde fram till murens fall, Östeuropas befrielse och Sovjetunionens upplösning, varefter världen plötsligt bara hade en supermakt och inte två.

Det hela kom som en överraskning för de flesta, också för amerikanerna, som först inte riktigt visste vad de skulle göra med sin nya världshärskarroll. Medan experter och bedömare diskuterade för- och nackdelar med denna nya ”enpoliga” värld, fick USA tillfälle att bevisa dess existens genom att i en förkrossande maktdemonstration köra ut Iraks Saddam Hussein från det ockuperade Kuwait, varvid det nya amerikanska århundrandet allmänt proklamerades. En och annan proklamerade dessutom historiens slut vilket ansågs liktydigt med den liberala demokratins och marknadsekonomins slutgiltiga och globala triumf under den enda supermaktens beskydd och överinseende.

Resten är historia. Den enpoliga världen hann knappt födas innan den dog. Gamla krig blev som nya (Balkan) och gränserna för USA:s makt blev snart uppenbara. Det mer eller mindre självsvåldigt fattade beslutet att med vapenmakt störta Saddam Hussein och göra om Irak till en liberal demokrati framstår i historiens ljus som ett verklighetsfrämmande utslag av amerikansk självöverskattning eller rentav hybris (övermod). Den ”arabiska våren” tog helt uppenbart Washington på sängen och inte heller över den fortsatta händelseutvecklingen i Mellanöstern har man haft något avgörande inflytande.

USA är förvisso fortfarande världens ledande militära och ekonomiska supermakt men en supermakt på tillbakagång och något nytt amerikanskt århundrade lär det knappast bli, och kanske inte heller någon annans århundrade. Konkurrens och konflikt mellan stormakter är snarare regel än undantag i mänsklighetens historia.

Återstår bara frågan när amerikanerna själva ska inse det. I den pågående valrörelsen har utmanaren Mitt Romney inte bara förespeglat ett nytt amerikanskt århundrade utan också lovat att ta i med hårdhandskarna mot Kina och Ryssland, och att om nödvändigt stationera nya trupper i Irak, och att om nödvändigt ge Israel klarsignal att attackera Iran, och att överhuvudtaget visa vem som bestämmer i världen. Romney vill följaktligen skära ner på allt utom på militären, som han istället vill ge mer pengar.

Naturligtvis är allt detta rent önsketänkande och Romney kommer om han väljs att få äta upp sina löften, eftersom det inte är vad en amerikansk president säger som räknas, utan förmågan att gå från ord till handling. Barack Obama har undan för undan insett detta och så sakta tvingats laga efter läge och kan komma att gå till historien som det amerikanska återtågets president.

Problemet är bara att ett amerikanskt återtåg djupt strider mot den amerikanska självbilden av en osårbar och oövervinnerlig nation. Det är därför som Mitt Romney säger vad han säger och varför Barack Obama helst inte talar om vad han gör.