Till tävlingen ”Årets mest cyniska reklamaffisch” vill jag härmed anmäla bidraget från den mäklarbyrå som under några vackra sensommarveckor förråade samhällsklimatet i stora delar av Stockholm.

I början försökte jag ta bussen från en annan hållplats än den med affischen, men vilken hållplats jag än tog sikte på stirrade den mig i ansiktet med sina kvadratmeterformade mäklarögon och talade om vilka förlorare alla de var som inte ägde en bostadsrätt i Stockholms innerstad, och vilka vinnare de betydligt färre var som gjorde det.
Affischen bestod av en karta över Stockholm med stora pilar till adresser där vinnarna (med mäklarfirmans benägna hjälp) hade sålt ordinära lägenheter till priser som förlorarna aldrig skulle kunna betala, ofta för hundratusen kronor per kvadratmeter eller mer, tre miljoner för trettio kvadrat, fem för femtio, tio för hundra, etc.
För två eller tre år sedan hade detta betraktats som fantasipriser. Idag betraktas de som ett samhällsproblem.
Dock inte av mäklarna, som av sådana priser skär guld med täljkniv och öppnar det ena skyltfönsterkontoret efter det andra och häller bensin på bostadsbrasan genom lägga objudna kort i brevlådan på vilka det senaste rekordpriset i ett kvarter nära dig basuneras ut, och på en busshållplats nära dig hänger upp ett fett långfinger åt alla bostadsmarknadens förlorare.
Det spekuleras om vi befinner oss i en bostadsbubbla eller inte, men det är såvitt jag förstår inget att spekulera om.  En hysterisk prisuppgång påeldad av galna låneräntor och guldgrävande mäklare kommer förr eller senare att punkteras av sänkta ränteavdrag, höjda räntor och kommande chocker i ekonomin, varvid nya förlorare kommer att sälla sig till de gamla.
Tills detta inträffar har en ungdomsgeneration eller två fått lära sig att våra bostäder är att betrakta som spekulationsobjekt, att (den grundlagsfästa) rätten till bostad heter pengar (mycket pengar) och att det inte är någon skam, än mindre någon fläck på Sveriges banér (förlåt Heidenstam) att på våra gator och torg håna alla dem som inte lär komma i närheten av sådana pengar och därmed inte heller av en bostad i stora delar av Stockholm.
Vad dessa generationer därmed fostrats i, och med tiden vant sig vid, är ett samhällsklimat där det blivit rätt, eller åtminstone inte helt fel, att göra privata klipp på det offentligas bekostnad. Där det offentliga kommit att betraktas som en belastning för individen. Där en liberal kulturskribent (Thomas Engström i Expressen, 2.10.15) utan att darra på pennan kan skriva att han lämnar ”den kvävande” solidariteten i Sverige och flyttar till Montenegro ”där skatten är nio procent”. Där vi fortfarande kräver att tågen ska gå i tid, och skolorna hålla hög klass, och sjukvården fungera, och bostäder finnas till alla, men där vi för säkerhets skull också jobbar hårt på att försöka bli privata vinnare på någon av alla de marknader som våra offentliga verksamheter undan för undan omvandlats till. Och därmed sågar av benet på den stol vi fortfarande förväntar oss att kunna sitta på.
Till detta kommer att på en avreglerad och överhettad bostadsmarknad råder djungelns lag; ju fler som försöker bli vinnare desto fler riskerar att bli förlorare.
Störst förlorare blir en stad där bara vinnare har råd att bo, och djungelns lag ogenerat kan proklameras från busskurer och affischtavlor, och en klimatförstöring tillåts tävla med en annan.
Hur vore det med lite statlig bostadspolitik för omväxlings skull?