Eller som Poul Perris, med terapeutisk stämma, inleder varje intervju: ”Min förhoppning nu är att kunna förstå ditt parti, förstå vilket samhälle ni vill ha, vilka värderingar ni har, vilken människosyn, genom att ta utgångspunkt i dina erfarenheter, i vad som har format dig och dina idéer i ditt liv.”
”Bjuder du på det?” blir sedan första frågan till Jonas Sjöstedt.
”Mmm”, svarar Sjöstedt beredvilligt.
Första frågan till Fredrik Reinfeldt: ”Du är partiledare för Moderaterna, Sveriges statsminister, men inte minst är du en helt vanlig människa. Är det en tuff kombination?”
Här förväntar sig kanske Perris att Reinfeldt ska avge något slags personlig bekännelse, ungefär som ”en helt vanlig människa”
i terapi. Men det är inte i egenskap av ”helt vanlig människa” som Reinfeldt har tackat ja till att bli intervjuad i SVT ett valår, utan i egenskap av statsminister och partiledare.
I den mån han är beredd att avge en personlig bekännelse är det utifrån en bedömning av den politiska effekten. Allt annat skulle vara tjänstefel. Allt annat skulle strida mot den medietränade politikens
grundsats: att så långt möjligt få sagt det man på förhand vill ha sagt.
På frågan om det är en tuff kombination att vara både partiledare/
statsminister och vanlig människa svarar Reinfeldt följaktligen: ”Nej, det tycker jag inte, jag tror att idén i Sverige mer än i andra länder är att de vi väljer att företräda oss ska vara en av oss och inte en som står ovanför oss.”
Ett personligt svar? Måhända. Men framförallt ett politiskt svar, briljant dessutom.
Mot slutet av intervjun gör Perris en lång konstpaus, tittar bort i  fjärran, tittar tillbaka på Reinfeldt, och frågar: ”Hur har vi det?”
Inte hur har vi det i landet, eller i regeringen, eller i partiet, eller i politiken, utan hur har vi det du och jag, Perris och Reinfeldt
just nu, i våra fåtöljer där vi sitter mitt emot varandra och talar person i stället för politik.
Sista frågan till Reinfeldt: ”[Efter] att ha lyssnat på vårt samtal i dag, utifrån dig och dina erfarenheter, tror du tittarna har fått en möjlighet att förstå ditt parti?”
På vilket Reinfeldt svarar lika professionellt som på allt annat.
Ja, naturligtvis, eftersom politik är både idéer och personer. Men samtidigt, naturligtvis inte. De partiledare vi möter i dessa intervjuer är mästare i att inte vara mer personliga än deras politikerroll tillåter
dem att vara. Eller snarare, att vara just så personliga som deras politikerroll kräver.
Att det personliga är en politisk strategi, dessutom allt viktigare, är ingen hemlighet. Inte heller att personiferingen av politiken skett på bekostnad av partierna och idéerna.
”Politiken, det är Jag”, skulle naturligtvis ingen partiledare kunnat tillåta sig att säg i teve, men SVT:s programserie hade lika gärna kunnat heta just det.
Det säger kanske något om problemet
med den.