”Daniel, varför är de så arga?”

Socialdemokraten mitt emot mig tittade mig i ögonen efter ett svar. Resonemanget hade börjat med att personen, som är mycket klok, inte förstod vreden hen kände på möten runt om i landet.

Jag hade precis avslutat en föreläsningsturné Norrland och träffat samma stämningar av uppgivenhet över stängda sjukhusavdelningar och kommunalskatter som stiger mot skyn utan förbättringar i sikte.

Jag hade mött ett land av socialdemokrater, som längtar efter socialdemokrati, men där allt färre anser sig kunna rösta på det parti som säger sig vara det.

”Känna sig blåsta”

Sedan mötet har jag funderat extra mycket på det där glappet mellan vanligt folk och den socialdemokratiska elitens språk och perspektiv.

Under senhösten, när SD växte och hamnade jämsides med Socialdemokraterna och debattämnet ”socialdemokratins kris” åter fyllde etern var det som att skitsnacket blev lag.

Ledande företrädare gav som svar på vad partiet nu skall ta sig för svara i stil med: ”Vi ska nu fortsätta vårt massiva samhällsbygge och därtill öka jämlikheten.”

Men alla vet att detta massiva samhällsbygge är en stor nedmontering och ojämlikheten ökar nu tack vare regeringens skattesänkningar.

Jag tror S-politikerna omedelbart måste sluta att ägna sin tid åt skitprat.

Människor är inte dumma. De vet när de har anledning att känna sig blåsta. Under lång tid kunde socialdemokratin leva på gamla meriter: stark klassröstning, minnet av fattigdom, unikt stark organisering.

Min mormor Britt, född 1918 och S-kvinnoklubbist brukade säga:

”Socialdemokraterna kommer aldrig att svika oss.”

Miljoner kände samma sak. Hon dog 1987 och när vi skriver 30 år sedan omläggningen av den ekonomiska politiken 1990 är det allt färre som minns eller känner denna lojalitet.

”Behövs något rejält”

Sanningen är att socialdemokratin har svikit sina kärnväljare, med ett allt hårdnande klassamhälle, dåliga pensioner, brister i vården och bristen på gemensamma drömmar.

När fick LO-medlemmarna en rejäl förbättring som kändes av en S-regering? Småpetandet med 50-kronorshöjningar av pensionerna framstår mer som spottloska än socialism ur vanligt folks perspektiv.

2,5 år kvarstår till valet. Men i praktiken är tiden mycket knapp. Vårens ändringsbudget och höstens statsbudget är förmodligen de två sista chanserna till reformer som inte kommer framstår som valfläsk.

Det behövs något rejält där. Pengar till kommunerna borde komma i vårändringsbudgeten, mint 10 miljarder, men sedan behövs något mer. En rejäl höjning av pensionerna? En extra semestervecka 2021?

Annars går SD om rejält före påsk.

Daniel Suhonen, chef vid 6F:s tankesmedja Katalys, författare och idédebattör