Läkarna resonerar ju ganska mycket som så att har du barn, då har du gått med dem på höften, och då är det barnet som förorsakar förslitningsskadorna. Sedan att man har jobbat som hotellstäderska och krupit under sängar och flyttat tunga möbler och arbetat i konstiga ställningar, det finns inte. Det är klart att kroppen är sliten. Det är klart att det gör ont.

Så sammanfattar servitrisen Kristina, 59 år, sin fysiska situation. Hon är en av flera arbetarkvinnor som intervjuas i den nya rapporten ”Jag tar värktabletter men det hjälper inte” (den fackliga Katalys, mars 2014).

Låt mig ta några aktuella exempel på hur situationen ser ut på våra jobb:

  • Att vara trött i kroppen efter arbetet är helt naturligt, men att varje vecka vara uttröttad visar att någonting är fel i den fysiska arbetsmiljön. Andelen arbetarkvinnor som anger att de är uttröttade i kroppen varje vecka är 64 procent.
  • Drygt 40 procent av arbetarkvinnorna har ont i nedre delen av ryggen varje vecka.
  • Den vanligaste orsaken till anmälda arbetssjukdomar har länge varit just belastningsfaktorer. Men de senaste åren har psykiska påfrestningar blivit den vanligast orsaken till besvär hos kvinnor. Till exempel har 30 procent av de anställda kvinnorna sömnproblem.

Personalstyrkorna bantas, stressen på jobbet tilltar. Varken belastningsrelaterad ohälsa eller stress borde egentligen kunna öka som de gör; Sverige har ju ett arbetsmiljörättsligt regelverk som bland annat innebär att arbetsgivarna ska ”vidta alla åtgärder” för att förebygga olyckor och ohälsa i arbetslivet.

Men regelverket har uppenbara luckor, kanske framförallt när det kommer till att förebygga psykosocial ohälsa. Därför avslutas Katalysrapporten med en rad konkreta förslag som spänner över områden som arbetsmiljörätt, lönebildning och föräldraförsäkring.

Så hur tas den ambitiösa rapporten emot?

Framför allt med tystnad. Flera stora tidningar kontaktas med frågan om de vill publicera en debattartikel. Samtliga avböjer. Rapporten uppmärksammas följaktligen bara av de medier som ständigt skriver om dessa frågor: Arbetet, Kommunalarbetaren, Feministiskt Perspektiv, Arbetarbladet, Dagens Arena (och nu Sekotidningen).

De presenterade åtgärdsförslagen har en sprängkraft som potentiellt kan vända ganska mycket på högkant i vårt patriarkala klassamhälle. Är det kanske just därför tystnaden är så kompakt?

Ingen anställd ska behöva knapra värktabletter till frukost – kan vi vara överens om det? Att den rådande situationen, där arbetarkvinnors underordning anses vara så ”normal” att den inte har något högt ”nyhetsvärde”, säger visserligen mycket om vårt rådande medieklimat.

Men den säger framför allt något om vikten av att fortsätta beskriva verkligheten på golvet och att trappa upp kampen för förändring!