Illavarslande vård
Konkurrensutsättning och valfrihet blev en politisk rökridå för att dölja den offentliga sjukvårdens resursproblem, skriver Göran Rosenberg.
Min mor hamnar svårt sjuk på ett sjukhus och jag frågar efter besökstiderna. I stället får jag en färgglad broschyr om kvalitetsmål i vården. Någonstans mellan färgbilderna står också besökstiderna.
Några timmar senare får jag också veta att sjuksalen där hon just lagts in har isolerats eftersom en av de övriga patienterna misstänks ha vinterkräksjukan.
Det naturliga hade varit att isolera den misstänkt kräksjuka, men eftersom det inte finns något annat rum måste ytterligare tre gamla och svårt sjuka människor utsättas för akut smittfara.
Kollektivisolering är en illavarslande lösning på ett akut resursproblem. En annan illavarslande lösning på akuta resursproblem inom sjukvården är stabsläge.
Samma vecka som min svårt sjuka mor togs med ambulans till Södersjukhuset i Stockholm proklamerades stabsläge, vilket innebar att planerade behandlingar ställdes in och akut sjuka patienter dirigerades om till andra sjukhus.
Enligt Svenska Dagbladet hade under årets första fyra veckor stabsläge proklamerats på åtta svenska akutsjukhus.
Natten till 14 januari larmade universitetssjukhuset i Malmö att den medicinska säkerheten vid akutmottagningen var hotad, och i tidningen hävdade ordföranden för Vårdförbundet i Skåne att stabsläge hade blivit normalläge.
Jag hade aldrig tidigare hört talas om stabsläge i svensk sjukvård. Än mindre förstärkningsläge eller katastrofläge. Redan stabsläge låter som ett slags krigstillstånd.
Mina minnesbilder från mammas ankomst till en sjukhusakut i stabsläge: i varje korridor, i varje skrymsle, längs varje ledig vägg, en tillfälligt uppställd sjuksäng omgiven av oroliga anhöriga och pressade sjukvårdare som med stor professionalitet försökte göra det bästa av situationen.
Den moderna sjukvården har ett illavarslande resursproblem. Det är den oundvikliga följden av att alltfler människor i allt högre åldrar kommer att efterfråga alltmer av de ständigt nya terapier och mediciner som utvecklingen kan erbjuda. Mellan en omättlig efterfrågan och ett oändligt utbud av vårdprodukter växer ett resursgap som inga färgglada broschyrer i världen kan överbrygga.
I en rapport från Sveriges kommuner och landsting beräknades för några år sedan gapet växa till tvåhundra miljarder på tjugofem år om inte landstingsskatten höjdes med femtio öre om året.
I ett offentligfinansierat system finns i längden bara ett sätt att lösa ett resursproblem och det är att höja intäkterna eller begränsa utgifterna – eller bådadera.
Alltför länge trodde vi att det fanns en nirvanalösning också – att det fanns oanade effektivitetsvinster att göra på att förvandla den offentliga sjukvården till en marknadsstyrd och vinstdriven affärsverksamhet. Konkurrensutsättning och valfrihet blev den politiska rökridå bakom vilken den offentliga sjukvårdens resursproblem för en tid kunde döljas eller skjutas på framtiden.
Nu är framtiden här och den heter stabsläge.
På det vinstdrivna sjukhuset med den färgglada broschyren fanns lördagen 31 januari 2015 en ensam sjuksköterska i tjänst för tolv gamla och svårt sjuka patienter.
De illavarslande lösningarna duggar tätt.